P D James och flykten från verkligheten
I ett avsnitt av Babel intervjuas den 93-åriga deckarförfattaren P D James om sitt författarskap. Bland annat talar hon om risken som alla författare löper att se verkligheten inifrån sin författarbubbla. Att fly genom att alltid ta rollen som iakttagare. Hon uttrycker det så att inom henne – och kanske inom alla författare – finns en skärva av is som gör att hon inte riktigt upplever verkligheten utan alltid speglar den.
Det där tycker jag är en intressant diskussion. Jag hörde precis samma sak uttryckas av Karl Ove Knausgård, han som skrev mastodontverket ”Min kamp”. Han sa till Skavlan att han ”nog har en släng av autism”.
Det tror jag faktiskt att jag också har, och många med mig. Inte så uttalat att det är en diagnos eller ett handikapp, men som ett personlighetsdrag. Jag har alltid varit den som trivs bäst bakom kameran och dokumenterar, hellre iakttar än deltar. Ett sätt att fly, om man så vill. Inte bra. Ganska skämmigt och omoraliskt faktiskt.
Då kommer nästa fråga: Är fly synonymt med smita? Nödvändigtvis? Är då allt konstnärsskap en flykt, dvs ett smitande från verkligheten? Kan inte reflektion, spegling och fiktion innebära ett ifrågasättande som i sig också är ett ansvarstagande? Den som håller upp en spegel, den kan väl också bidra till att förbättra världen?
”Vi tillåter inte barnmisshandel!”
En jättelik barndemonstration på strandpromenadeen längs med Las Canteras. Det mmåste ha varit tusentals barn med plakat och vita ppappershänder på pinnar. Skanderande och sjungande och under stort mediappådrag. Allvarligaa småflickor intervjuades av TV-team. När jag kom hem översatte jag skylten på Google.
