Onödigt rik.
Vem är onödigt rik? Förmodligen aldrig någon i första person. Dvs aldrig ”jag”. Det är nog alltid någon annan, nån som har mer än ”jag”.
Odd och jag filosoferade över detta idag när vi gick omkring i Las Palmas gästhamn, där massor av segelbåtar just nu ligger och väntar in rätt vindsituation för att ge sig av på färden över Atlanten mot Västindien. Vi såg flera svenska båtar, en del inte större än vår egen LM32. Fast betydligt mer välutrustade förstås.
Vi såg också flera jättelika lyxbåtar med inhyrd besättning som fejade och putsade på dyrgriparna iklädda likadana kläder med ”Crew” på ryggen och med musik på hög volym.
Om man har så mycket pengar att man betalar fyra man för att sköta om sin båt när man inte själv har tid, lust eller ork, och inte ens själv är ombord – då är man väl ändå onödigt rik?
Tänk om det fanns en sorts förmögenhetskompensation. Precis som man köper utsläppsrätter när man flyger för att kompensera för miljöförstöringen så skulle man vara tvungen att köpa rrättviserätter när man överkonsumerar för att kompensera för obalansen i levnadsvillkor i världen. Pengar som skulle gå till SOS barnbyar eller Läkare utan gränser eller Rädda Barnen m fl organisaitoner.
Jag vet att det är naivt och ogenomförbart. Men ändå.
