Mormors ateljé.
För något år sedan tog jag mig i kragen och röjde på övervåningen. Slängde ut TV:n som ingen såg på, soffan som ingen satt i och gav bort en massa böcker som ingen läste i. Plötsligt fanns det plats över. Ett helt rum faktiskt, med tomma bokhyllor och tomma väggar. Jag tog dit ett stort bord i bra arbetshöjd, några extra lampor och ett par ståstolar. Voila, en alldeles egen atelje.
Fast det kan gå månader mellan penseldragen så står allting framme hela tiden. Det är färdigt att bara sätta sig och börja måla på något nytt. Eller fortsätta på något halvfärdigt. Allt är framdukat. Penslar, oljefärger, staffli, akvarellpennor, papper, saxar, påbörjade pannåer och skissade dukar. Glasskivor, ljusbord, smörpapper, glasfärger och fuktpaletter är klara att använda direkt.
Allt är inte barntillåtet, förstås. Men jag är ändå aldrig orolig när barnbarnen slinker uppför trappan och parkerar sig vid bordet. Papper i stora ark, färgpennor, pastellkritor, penslar och akvarellfärger är allt de önskar sig. Det ritas och målas och klipps och klistras.
”Du har så mycket bra grejer, mormor” säger lilla A. När hon blir vuxen kommer hon att minnas hur roligt hon hade i mormors atelje. Det är en magisk tanke.
Koncentration.
