För en stund sedan kom jag hem med ännu ett fynd från Bokbörsen. Nils Holgerssons underbara resa, tryckt 1931 i halvfranskt band och med bokbindarmästare Bertil Holmbergs privata Ex Libris prydligt inklistrat på insidan pärmen. I boken låg också en handskriven lapp där det stod att bokbindarmästaren även hade varit en duktig violinist och spelat på stumfilmsvisningar.

Av alla nobelpristagare jag läst (inte så många) är Selma Lagerlöf den enda jag har svårt att lägga ifrån mig. Man kunde tro att Nils Holgersson skulle vara uttjatad och förstörd. Men nej, hon är fullt njutbar, särskilt med  gingo, voro och blevo, som i den här tidiga utgåvan. De gammalmodiga, detaljerade illustrationerna  av Bertil Lybeck tror jag är kopparstick, men jag kan så lite om sånt.

Jag slet upp det flera kilo tunga paketet i bilen förstås, och läste de första kapitlen på färjan, på väg hem från Hemköp.

Hur lång tid tog det att skriva den här mastodontboken innan den gavs ut år 1907? Tanken får mig att fundera över det här med att bli färdig, att skynda sig att bli klar. Så har jag varit van att tänka hela livet. Klara, färdiga, gå och fortast i mål vinner.

Mitt skrivande ska få dra ut på tiden länge. Det är ingen brådska, boken måste inte bli klar fort. Det är motigt med redigerandet, men det är underbart också. Dörrar till nya rum visar sig, karaktärer propsar på att få berätta mer. Det ska få ta tid.

PS Hittade just de absolut bästa och mest hands-on råd om redigering/revidering som jag läst hittills. I ett blogginlägg från NaNoWriMo ”What´s now?”. Har skrivit ut listan på ”how to”  och satt upp på väggen. Suveränt! 

Mitt bidrag nr 10 till 365foton 2013, Tema: Oslagbar