Vad är det som triggar igång skapande? Är det gruset i skon, svedan i själen? Igår kände jag mig missnöjd och orolig hela dagen, fräste åt Odd och var allmänt bitchig mot folk runt omkring mig. Jag försökte behärska mig och sände ut varningar: ”Idag mår jag inte bra, ta det inte personligt.”

Totalt utpumpad efter zumban (med vikter!) sjönk jag senare på kvällen ner vid middagsbordet, utan att byta om efter träningen, slevade i mig tomatsoppan som Odd lagat, medan jag drog åt mig närmaste bok. Det råkade vara Maj-Gull Axelssons senaste: ”Is och vatten, vatten och is”. Den gjorde mig på ännu sämre humör, eftersom den påminde om hur mycket jag beundrar hennes författarskap. Hennes mästerliga  ”Moderspassion” är nästan som en förebild för mig, även om det känns övermaga att sikta så högt.

Sen började jag googla på Maj Gull. Lusläste avundsjukt och beundrande  alla  intervjuer och recensioner jag kunde hitta, och samlade dem i en särskid mapp på paddans skrivbord. När jag var klar hade Odd somnat för länge sen.

I morse vaknade jag med en massa klarheter som hänger ihop med nattens självplågeri med Maj-Gull. Hon berättade t ex att det tog tre år att skriva ”Is och vatten, vatten och is.” Att hon skrivit om inledningskapitlet i Moderspassion 14 gånger! Att hennes huvudperson Minna hade ett helt annat namn från början och länge kändes undflyende. Att hon ibland tar bort hela karaktärer och händelser från ett manus och lägger dem åt sidan, för användning senare.

Yeeees!!!  Jag är inte  alls färdig än! Det är OK, fast jag skrivit 500 boksidor och håller på med första slutredigeringen. Det har bara tagit 1,5 år hittills. Det är OK att det känns som om jag måste skriva om, ta bort och skruva till. Maj-Gull har känt och gjort likadant.

Jag har ju själv här i bloggen liknat skrivandet vid skiktmåleri, där man lägger till lager på lager och målningen/berättelsen växer fram långsamt, i nya skepnader allt eftersom. Varför tappar jag den insikten?

Sen var jag tvungen att jobba med helt andra saker hela förmiddagen. Men idag med ett förväntansfullt pirr inombords. Ikväll, då ska jag minsann!

På lunchen passerade jag, på väg till badrummet, för tusende gången staffliet med min påbörjade skiktmålning av barnbarnen. Den som fastnat helt, sedan flera månader. Plötsligt såg jag hur jag skulle fortsätta. Det tog en timme. En timme av koncentrerad inspiration.  Det är många timmars målande kvar innan tavlan är klar. Men nu känns den på rätt väg igen.