Jag har ingen konstnärsutbildning.  Är helt obildad i färglära, komposition och måleri. Men jag älskar att måla. Helgkurserna i skiktmålning i olja och under glas målning hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn har varit skimrande paradisbesök. Att sitta på en egen plats i hennes fullt utrustade konstnärsatelje, och få instruktion och hjälp… Det går inte att beskriva hur mycket de där helgerna ger i form av inspiration och självkänsla. 

Sen kommer jag hem med mina halvfärdiga alster och har ingen susning om hur jag ska fortsätta på egen hand. Allt jag trodde att jag kunde är bortblåst. Det är knäckande, minst sagt.

På sistone har jag insett likheterna mellan att måla och att skriva. För jag kan ju inte skriva heller. Författare är ett yrke, precis som konstnär, och jag har ingen utbildning för det. Bara en stor kärlek till språk och berättande.

Det här porträttet av lilla S och lilla A började jag på för mer än ett år sedan, hos Ewa. Den har stått på staffliet sen dess, jag passerar den varje dag på väg till badrummet. Den är bara halvfärdig och allt jag ser är fel och brister. Häromdagen bestämde jag mig för att våga fortsätta. Det sammanföll med en skrivkris, när jag tyckte att mitt 500+ sidiga romanmanus är skräp och nonsens. Jag mindes Ewas råd: ”Våga låta målningen nå botten!”

Efter att ha flyttat på näsor, munnar och ögon och gjort diverse andra ändringar var jag klar med akrylskiktet men långt ifrån nöjd, och mailade desperat över en bild till Ewa. ”Vad ska jag göra nu? Shumra med zinkvitt eller svampa med vit akryl?”

”Jag skulle svampa”, svarade Ewa. ”Sen ger det sig.”

Just så. Ge inte upp. Jobba på. Så löser sig resten. Precis så är det med skrivandet också.

I helgen blir jag klar med första redigeringen av hela manuset. Sen är det dags för finisheringen.

39/365 foton 2013. Tema: Barn. Lilla S och lilla A är inte alls nöjda med porträttet. De tycker att de ser ledsna och fattiga ut. Men mitt inre öga ser två små prinsessor, den ena med silverschal, den andra med guldschal. Allvarliga, iakttagande, kloka.