Igår kom mailet jag väntat på från Ann Ljungberg som har varit författarcoach och ledljus under ett års skrivande. Förra veckan fick hon de sista scenerna, jag bad henne att vänta med alla kommentarer tills jag var klar med hela texten. Ingen annan har läst de 103 577 ord som romanen består av. Inte ens Odd. (Han har fått läsa ett kapitel som numera är struket.)
Ann skrev att hon tycker berättelsen är bra. Riktigt bra till och med. Hon hade nästan inga kommentarer, förutom en massa beröm som jag inte tänker citera här, det är en skatt jag behåller för mig själv. Hon ansåg inte att några ändringar behövdes. Påpekade bara några namn jag blandat ihop och ett par darlings som jag kan fundera över om jag vill döda.
Det känns otroligt skönt att Ann tror på manuset. Själv är jag nämligen inte alls övertygad längre. Eller är det bara ett sätt att gardera mig mentalt för alla refuseringar som nu kommer att följa?
Nu återstår en veckas finputsning innan det är dags att skriva ut X antal tjocka manusbuntar och skicka ut till förlagen.
Vilka ska jag välja?
Jag hade tänkt att vara helt öppen (eller transparent som det heter) här på bloggen med vilka förlag jag skickar till, vilka som refuserar och vilka som eventuellt kommer med kommentarer. Är det en bra eller dålig idé, du som vet? Det kanske är väldigt otaktiskt?