Surt?
Köper en bok i Pocket shop på flygplatsen. Jag följer författarens blogg, hon skriver i den om skrivandets mödor och triumfer, om vardagens slit och pusslet för att få allt att funka. Det där författarlivet hon skriver om, med en gullig, superduktig förlagsredaktör som hon blir nästan bästis med, och alla författarkolleger som stöttar och tröstar varann och dricker bubbel ( menar de champagne?) och fnissar ihop på restauranger. Och releasefesten som blir en sån succé, och boksignering och föredrag. Så avundsjuk jag blir. Jag tänker: inte en människa utom kanske familjen skulle komma på min releasefest. Om jag mot förmodan får min bok publicerad kommer alla här ute bara att bli arga på mig för att de tror att de känner igen sig. Författarkolleger? Jo, jag har ju faktiskt EN! 🙂 Hej Barbro!
Sen läser jag Boken, den Omtalade, på flyget och den är så dålig att den får sitta kvar i fickan på stolsryggen. Herregud! Bonde söker fru på TV hade varit mer givande.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Berlin på en dag
Berlin är sju gånger så stort som Paris. Ofattbart stort. Jag sitter med tunnelbanekartan och planerar min dag. Odd säger: ”Förr skulle du aldrig ha kastat dig ut såhär i tunnelbanan ensam i en främmande stad.”
Va? Skulle jag inte? Intressant med någon som har lite perspektiv på ens utveckling, särskilt för mig som aldrig tittar bakåt. Har jag inte varit likadan jämt? Kanske är det naturen som ser till att ängslan och feghet kopplas bort när de egenskaperna inte längre behövs för att skydda familjen? Vilken tur jag har som får åldras i en tid när livet fortsätter fast barnen lämnat boet.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Vad är det för speciellt med hotellfrukostar?
Hotell Mövenpick i Berlin. Klockan är tidigt, inte nio än. Mannen som står framför mig tar en rejäl skopa av råbiffen från skålen. Det finfördelade, säkert skrapade, fläskköttet är uppblandat med hackad lök. Mannen har en mycket stor mage mellan sig och kyldisken. Han får hålla tallriken på nästan rak arm för att inte få för stort avstånd till disken och riskera att spilla på golvet. Tallriken är redan rågad. Jag vill inte stirra för länge, men noterar bröd, stekta korvar, äggröra och stekt potatis, Rösli som är så poppis här.
Frukosten här kostar 22 Euro. Det är rena rånet och hade jag vetat det innan det var försent hade jag fikat på stan istället. För det är billigt att ära ute i Berlin. Billigt att bo också.
Hur ska jag göra nu då? Äta så mycket som möjligt eftersom jag ju har betalat? Här finns precis allt. Jag bestämmer mig för att ändå hålla mig till GI, och frossar i gravad lax, lufttorkad skinka, äggröra och goda ostar. (Dock ingen råbiff.)
Ingen färskpressad juice, inga bakverk, inga croissanter, inga osv osv. Känner mig duktig och tittar medlidsamt på kön av tjocka människor som fyller på tallrikarna gång på gång med saker som kommer att förkorta och förpesta deras livstid.
De har ju betalat för det. Och det är ju så gott.
– Posted using BlogPress from my iPhone
