Odd har stängt in sig och pluggar inför VHF-examinationen. Jag har spridit ut Karl Hans alla gamla sjökort och hamnguider på golvet och bordet i vardagsrummet och försöker göra en Plan.
30 nautiska mil per dag är målet, det borde vi klara på sex timmar med god marginal. Om vi inte blir inblåsta någonstans betyder det att vi hinner hem på ca tio dagar. Om vädret blir för tufft för länge är plan B att lämna båten i någon dansk hamn och resa hem, och fortsätta hemseglingen när det blir stabilt väderläge.
Om vädret är fint, å andra sidan, kan vi kanske komma längre vissa dagar och hoppa över någon natthamn.
Jag låter väldigt kaxig märker jag. Det är jag inte. Jag har aldrig seglat över öppet hav. Aldrig varit på Läsö till exempel. Aldrig navigerat i okända vatten. Hur svårt är det att hitta till Lysekil och Käringön när man kajkat runt i samma farvatten i 60 år?
Utan Odd skulle jag inte våga.

 

Det är faktiskt snyggt, träningsarmbandet från Nike. Det mäter steg och kaloriförbränning. Och så är det dessutom en häftig klocka. (Nej, den lyser bara när man trycker på en liten knapp.)
Egentligen har jag ju slutat med armbandsklocka.
Men att kunna ändra sig är en av livets utmaningar och bonusar.
Jag köpte det på Ebay och betalade förstås med PayPal.

Om en stund ska jag åka och kolla på en jaktradio som jag hittat på Blocket. Tanken är att Odd och jag ska kunna prata obehindrat med varann ombord, via en öronsnäcka och varsin fickradio. Det är nämligen svårt att kommunicera när man står inne och kör båten och måste sticka upp huvudet genom takluckan och skrika mot vinden till den som står där framme med förtampen. Ännu svårare när den som svarar inte vänder sig om så att man åtminstone kan försöka läsa på läpparna.
På de allra flesta båtar man ser råder en strikt könsmaktsordning: Mannen kör båten, kvinnan är gast och hoppilandkalle.
Fast oftast gastar mannen mest, rent verbalt alltså. Visst blir man trött? Men inte på vår båt. Där sitter jag bakom ratten. Och om vi blir osams vid nån tilläggning behöver inte hela hamnen få reda på det. Då kan vi väääsa åt varann i våra headset.

PS. Jag köpte dom. Vilket fynd!

– Posted using BlogPress from my iPad

Location:Orust,Sverige

Vad är det vi har gett oss in på? Nej, bäst att inte tänka för mycket på allt vi inte kan och inte vet, allt som kan gå fel och gå sönder och gå åt skogen. Vi ska ta oss hem ca 300 sjömil med vår nya båt.
Det går att äta upp en elefant om man delar upp den i portioner.

Ingen blogg sedan i onsdags pga tekniskt strul under danmarksresan. Jag hade glömt inloggningsuppgifterna hemma. Har varit desto flitigare på Facebook, men det syns ju inte på bloggen. Sjösättning av Ellem och första provseglatsen gick perfekt. Men 6 ton är mycket…

Torsdag 25 april. Hamnen i Gråsten. Vi vaknade efter en kall men ändå bekväm natt tack vare att det finns värme ombord som hade fungerat perfekt. Madrasserna var sköna, det var förstås lite mindre plats i förpiken jämfört med vår säng hemma, men det känns inte för trångt.
Allting är lite overkligt. Igår kväll höll vi på till sent med att sortera in alla våra saker och försöka sortera bort en del del av allt som Karl Hans och Olli samlat på sig under 30 år med båten. Precis allting finns. I varje låda man öppnar hittar man bra-att-ha saker, rent och fungerande.
I pentryt suckade vi först över att nästan alla lådor var fulla, men sen upptäckte vi att väldigt mycket var användbart. En kaffekokare, en vattenkokare, extra Melittatratt. Fullständig uppsättning bestick, men också en låda med diverse, en sån som finns i varje kök. Med korkskruv, äggpickare, persiljekvarn, vitlökspress, tepåseklämmare, konservöppnare, påsklämmor, vinkork för öppnade flaskor, mjölkvispare, rivjärn mm mm. Från den lådan tror jag bara att jag slängde en liten plastburk från Tupperware, för att den var så klumpig. Men sen fiskade jag upp den igen ur soppåsen, eftersom den blev en perfekt matskål till Sigge.
En del saker har vi sorterat ut för att använda hemma istället. Två stekpannor med lock till exempel. Den ena en helt ny teflonpanna av gedigen och tung modell, kan inte fatta varför de skaffat den till båten?
Vi fyndade ideligen i skåp och skrymslen. Två jättefina seglaroveraller som passade perfekt, den ena Hellyhansen och den andra Henry Lloyd. Värda flera tusen kronor styck. Otroligt bra att ha, men inte nånting vi hade lagt pengar på att köpa nu. Tre extra flytvästar modell Baltic, alltså såna som blåser upp sig själva när man trillar vattnet. Två av dem inte uppackade ur affärens förpackningar. Två säkerhetslinor med dubbla hakar, precis såna som står på vår inköpslista. En räddningsfilt, en sån som man sveper omkring en nedkyld person. En liten väckarklocka. En liten glasljusstake för värmeljus, med dubbla glasväggar. Först trodde jag det var bara av säkerhetsskäl, för att glaset inte ska spricka av värmen, men när vi tände ett värmeljus (det fanns en full påse) syntes en fullriggare som dansade inuti glaset i takt med lågans fladdrande. Den blir en favorit!
I salongens skåp och hyllor var det likadant. Vi hittade besiktningsprotokoll av gasolanläggningen, tydligen måste man i Tyskland kontrollera den varje år. Bruksanvisning till räddningsflotten, som också ingick i köpet visade det sig. En fin servis med fat och koppar både i plast och porslin, dricksglas och vinglas, alla nogsamt omstoppade med mjukt hushållsplapper för att inte skramla i skåpen. I salongsbordet finns en lucka och ett nedsänkt fack, och där hittade vi en uppstättning snapsglas och en halvfull flaska linjeakvavit.
En del saker som det inte var något fel på alls var vi tvungna att göra oss av med. Det fanns hur mycket burkar och flaskor, skurtrasor, polerdukar och dammtrasor som helst avsedda för städning. (Förutom den kista med båtvårdsgrejer för höst- och vårrustning som Karl Hans förvarade i båthallen och som vi också fick med.) En liten hylla var fullproppad med saker för lagning av kläder och segel. Skoputsmedel, jag höll på att glömma skoputsgrejorna som låg längst in i klädgarderoben i förpiken.
Medan jag skriver detta håller Karl Hans och Odd på att sätta upp seglen, dra alla skot, fästa segelkapell och knyta Lazyjacks. Odd är lyrisk över att seglen är nya och allt är så minutiöst genomtänkt. Om storseglet krånglar när det ska tas ned, har Karl Hans ordnat så att man slipper gå upp på däck utan kan dra i en särskild lina som finns i sittbrunnen. Focken är specialsydd och skuren nedtill så att man ska ha bra sikt.
Om en stund ska vi köra och handla det vi ändå måste köpa i en tillbehörsaffär på tyska sidan. Fast det enda vi har på inköpslistan nu är nya handdukskrokar till toan och stövlar till mig. Och en diskborste.
En båtsmansstol skulle jag förstås vilja ha. Ifall man behöver komma upp i masten.

Här en bildkavalkad från sjösättningen – i loggbokssyfte.

Efter 30 år går Karl Hans, 85 år, och hans fru Ollie iland och lämnar över sin ögonsten till oss. Karl Hans var rörd till tårar när Odd fick hans stora verktygslåda.

Ollis virkade grytlappar ingick också i köpet…

– Posted using BlogPress from my iPad

Är det väntan på besked som påverkar humöret? Kommer det glada beskedet och/eller refuseringen från något av de sju förlagen per post, mail eller telefon? Eller är det bara våren som gör att jag helst drar mig undan både sällskap och intryck? TVn är alltid avstängd hos oss när inte barnbarnen är här, men radions P1 står oftast på. Nu stänger jag av den också.  Jordbävning, krig och terror kommer in i köket och stannar sedan där, sätter sig i väggarna och i kroppen.

Eller är det Sofi Oksanens bok Utrensning som jag läste ut i natt och som är helt, helt fantastisk. Hur kan någon skriva så?

I lördags lämnade vi i alla fall ön och åkte till kryssarklubbsloppis i Långedrag. Jag gjorde världens fynd i en pappkartong under ett marknadsbord, ett komplett flaggspel i bomull. För 500:- blev det vårt, så nu kan vi flagga över topp med fullt ställ på min födelsedag i båten i Danmark!

Sen träffade vi alla fem barnbarnen, umgicks i solen på gården i Kungsladugård och jag gick med fyra av dem och köpte glass. Tiny höll mig enligt löfte i handen hela tiden. Hon gjorde höga skutt över spårvägsrälsen och tappade mössan hela tiden. Min mössa, sin egen hade hon glömt eller vägrade ha på sig.

Det är mycket vägra nu.

På kvällen var vi barnvakt hemma hos Mini och hennes syskon medan mamma A och P var på bröllop. Odd läste sagor för Mini tills han somnade. Det gjorde hon också, fast efter honom. Alla de tre minsta fick vattenkoppor efter påsk, vilket syns tydligt i Minis ansikte på den här bilden.

Lilla A och jag tog bilen till Hemköp och köpte lördagsgodis. Jag vågade inte fota hur mycket. Sen myste vi i stora soffan medan de såg på TV och jag läste boken jag fyndade på loppiset:  Medelhavet tur och retur av Lars Hässler & Marie Blomqvist.

När jag nu tänkt efter och mest minns allt det roliga som hänt, så kan jag nog inte klaga så värst över något svårmod 🙂

Just nu är det extremt svårt att fokusera. Det är lamning och sjösättning och allt möjligt trevligt som stör. Jag vill ju fortsätta skriva och har flera idéer om olika projekt. En uppföljning av min roman först och främst. Hur ska det gå för Cattis och Joakim, kommer Paula och Lucas att hitta tillbaka till varann? Och vad hände egentligen mellan den store Diktaren och I under sommarveckorna på 50-talet?

Erotiska noveller är en annan skrivutmaning som lockar. På skrivarsiten Kapitel 1 pågår en tävling på temat ”Fångad av lust” hela året, med en ny deltävling varje månad. Den ska vara minst 20 000 tecken, det är långt… Jag har beställt hem alla erotiska romaners moder från Bokbörsen, som inspiration; Berättelsen om O.  Fast ska jag skriva så ska det absolut inte handla om undergivna kvinnor! Jag minns den första erotiska berättelse jag hittade i bokhyllan hemma hos mamma och pappa och skamset smygläste i 10 – 12-årsåldern. Angelique, av Sergeanne Golon. Måste nog köpa hem ett ex av den också från Bokbörsen, för att se om pirret står sig.

Tidningen Skriva har också en novelltävling i varje nummer. Temat den här gången är ”Lådan”. Den rubriken kanske man kunde skriva en erotisk novell till? Som övning? Den behöver bara vara 4000 tecken, betydligt mer överkomligt.

Men får man skriva erotiska berättelser om man är mamma och mormor? Jag måste hitta ett förhållningssätt. Annika Koldenius, författare, bloggare, recensent mm svarade såhär i sin blogg när jag frågade henne om hur hon tänkte.

I år har alla tackorna (kors i taket, bara en kvar nu!) lammat snällt och okomplicerat. Alla gamla tackor har fått två lamm, förstföderskorna ett var. Inget dramatiskt har inträffat, om man inte räknar att jag blev tvungen att mjölka ur två sprängfyllda sneda juver för att inte riskera juverinflammation. (Jag säger ”jag”, eftersom det är jag som mjölkar, men det skulle såklart inte funka utan Odd som håller fast tackan.)

Måtte vi nu bara få ett bättre lammår än förra sommaren, då räven tog sex stycken.

I lördags var vi bjudna på maskeradkalas till Göteborg. Lille L fyllde sex. Men på fredagkvällen ringde K och meddelade att han hade utslag på mage och rygg och hon misstänkte vattenkoppor. Gråt och tandagnisslan förstås, jämmer och elände. På själva kalasdagen var han översållad av prickar, ingen tvekan. Kanske hade han fått smittan av Tiny som blev sjuk efter påskkalaset? När han hämtat sig från besvikelsen över det uppskjutna kalaset fick jag en fin teckning.

Nyss kom en bild på en febrig och prickig Mini. Nu har alla barnbarnen haft vattenkoppor, skönt!

Men hur är det med föräldrarna? Pappa L ville veta, för att inte riskera att smitta ner J som är känslig för infektioner. Var sjutton är nu den där pärmen med vaccinationer och viktkurvor och datum för smakportioner och de små plastbanden från BB? Jag letade och letade och kände mig som världens sämsta morsa. Sånt där måste man ha ordning på, det är minimikraven.

Till slut hittade jag den. Men kan jag lita på mina mer än 30 år gamla anteckningar? Har Store J verkligen inte haft en enda barnsjukdom?

Till mina fel och fördelar räknar jag övermodet. Det har hjälpt mig över många hinder på så vis att jag knappt sett dem utan bara hoppat över sådär i förbifarten.

Det ordnar sig, det fixar jag sen, det kan väl inte vara så svårt. Sådär går jag på inombords. Övermodet är också en pålitlig tröstare i motgång. Jag hade gjort det där jobbet mycket bättre än han. Dom får skylla sig själva.

Nu har jag börjat räkna dagarna tills Förlaget ringer. Tre månader får man räkna med att vänta på svar. Men innerst inne tjatar mitt övermod om att det säkert inte dröjer så länge, inte med mitt fantastiska manus. Det har redan gått en vecka. Någon av de sju förlagen borde faktiskt ha hört av sig, tycker man? Är de inte rädda att någon annan ska hinna före? Jaså inte det, tusentals manus i månaden, jaha, ursäkta då…

Det första vi gör på morgonen så här års är att gå ut och kolla lamningsfållorna. Har någon av de instängda tackorna lammat under natten? Vi har tre fållor och sju tackor. Det gäller att välja rätt, stänga in de tackor som ser ut att vara näst i tur. Inte så lätt, de är luriga och kan se sprickfärdiga ut i en hel vecka eller mer. Det är inte bra om tackan lammar för sig själv ute i bergen. Dels för att det är svårt att hjälpa till om något går snett. Dels för att korpar och rävar lurar. Efter lamningen får tackan vara kvar med sina lamm i fållan i två dygn, för att man ska se att allt är OK med både mor och barn.

Två har vi prickat rätt hittills, fyra små lamm har fötts.

84/365 foton 2013. Tema: April

Ganska många timmar har jag nu gått igenom gamla inlägg i Farmorsbloggen. Börjat från början sommaren 2009. Läst om när sista ungen lämnade boet, när nya barnbarn kom, om resor och arbete och funderingar. Det är fantastiskt att bloggen finns, och att den finns som fotoböcker för hela familjen att bläddra i.

Så här i efterhand förstår jag att Farmorsfrågorna har fungerat som en sorts terapi. Det var nog en livskris som gjorde att jag började. En 60-årskris. 235 st Farmorsfrågor krävdes för att jag skulle reda ut vad jag vill med mitt liv. För nu är den sista frågan ställd. Jag svarar på den genast.

Innan jag fyllde 60 valde jag väldigt sällan väg. Jag gick dit näsan pekade. Halkade på bananskal och följde lust och impulser. Eller struntade i att välja. Det som sker, det sker. Så tänker jag inte längre. Nu tänker jag, att ska det hända något får jag ordna till det. Annars kanske det inte hinns med.

Om det är något jag önskar, så är det att den här insikten hade drabbat lite tidigare. Då hade jag kanske målat mer, seglat mer, skrivit mer.

Tack för att du har funderat över mina Farmorsfrågor, om du har gjort det. Jag hoppas att de har hjälpt dig lika mycket som de har hjälpt mig. Vill du läsa tillbaka så är de sökbara här nere i högerspalten, i den lilla rutan ”Sök efter inlägg.”