Konsten att våga fortsätta
Att skriva och att måla har många gemensamma prövningar. En är att våga vara dålig. Man skissar och provar och inser redan medan man håller på att det mesta man gör bara blir halvbra, om ens det.
Stryka, måla över, göra om. Ställa åt sidan.
Jag har strukit tusentals ord, hela scener som skrevs i början av mitt romanprojekt. Mitt första råmanus var på över 150 000 ord. Slutmanus som skickades till förlagen var bara drygt 100 000 ord. Det mesta har jag sparat, för att kanske kunna använda i kommande skrivprojekt.
En annan gemensam nämnare är att orka hålla ut. Jag har ju en vision av hur det kommer att bli. Jag vet, inom mig, hur det ska vara. Men under tiden, innan det blir sådär bra, gäller det att stå ut med hur fruktansvärt dåligt det är.
Precis som Bodil Malmsten säger: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”
Den här tavlan har jag hållit på med i över ett år. Den är målad från ett foto av mina äldsta barnbarn. Jag har skissat, ändrat, målat lager på lager, bytt ut bakgrunden. Jag ser den på stafflit på min väg mot badrummet varje dag. Den betyder mycket för mig och det blir svårare för varje gång att ta nästa steg. Tänk om jag förstör alltihop?
Igår kände jag att det äntligen var dags att börja med den fina penseln.
