Idag är det dagen efter, alldeles tydligt. Ingen energi, ingen  glädje över det som var en sån triumf igår. Det är redan bortglömt, havskräftorna och vinet som ligger på kylning till i kväll lockar inte det minsta. Hela huvudet känns som ett tomt, ekande parkeringsgarage. Att ladda om efter att ha genomfört ett projekt är en särskild konst som jag är väldigt dålig på. Jag är så otålig, vill bara kunna ruska på mig och fortsätta direkt mot nästa mål. Men det går själen inte med på.

Det enda jag längtar efter att göra just nu är att skriva. Stänga in mig i min skrivarbubbla, fortsätta redigera mitt manus.  Men nu har jag ju bestämt att vänta med det tills förlagen behagar svara, så då håller jag väl fast vid det beslutet. Dessutom ska vi ju ut och segla två veckor. Listan på det jag måste hinna på jobbet under måndag-tisdag är en utmaning.

Golvet i vardagsrummet fylls av allt som ska med till båten i Gråsten. Framförallt en massa teknisk utrustning. Odds senaste uppfinning är en åskledare. Han har skalat av höljet på ett par grova startkablar i ena änden och stoppat in de nakna ledningarna i varsitt kopparrör. Idén är att man klämmer fast en startkabel i varje övervant och låter kopparröret hänga ner i vattnet, så leder man ett eventuellt blixtnedslag från masten ner i havet.

Det är jag som är pådrivande när det gäller säkerheten. Jag inser att det beror på osäkerhet och kontrollbehov. Odd är mycket mer cool, men protesterar inte mot mina önskemål. (Jo, gasvarnare tyckte han var onödigt.) Vi har nu, förutom standardutrustning som flytvästar, nödraketer etc: räddningsflotte, säkerhetsband och dito selar, Lifesling i händelse av man-över-bord, räddningslampa som hjälper en att hitta tillbaka till den som ramlat i sjön i mörker, kolsyresläckare, automatisk brandsläckare i motorrummet, brandfilt, isoleringsfilt i händelse av nedkylning, åskledare, VHF med DSC-funktion, nödlampor, silikon för lagning av hål under vattenlinjen etc etc  Förbandslådan är magnifik. Jag kanske borde gå en kurs i första hjälpen?

Så snart vi är ute ur Gråstens hamn blir jag lugn, det vet jag. Det är samma känsla som när man satt sig på sin plats i planet och spänt fast säkerhetsbältet. Äntligen på väg.