Usch vad jag skäms, när jag tänker på en del av frågorna som kulturpotentanten Ingrid Elam ställde till Sofi Oksanen på Stora Teaterns scen i Göteborg ikväll.

Lokalen var fullsatt av förväntansfulla beundrare. Jag var där med vännen B som fått inbjudan via Författarcentrum.  Vi fick jättebra platser längst fram, jag kunde nästan röra vid Sofis vackra, röda pumps. B viskade till mig som inte är så bevandrad i de litterära kretsarna att Ingrid Elam är väldigt bra och kunnig. Det är hon säkert. Men Sofi Oksanen innebar tydligen en kulturkrock som fick den litterära polityren att krackelera och flagna.

”Hur hittade du din stil? Hade du den redan innan du blev berömd? Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att idag kan även en raffig, yngre kvinna bli en framstående författare”  Jag dog nästan, önskade att jag hade suttit långt, långt bak i salongen.

Dessutom uttalade Ingrid konsekvent genom hela den mer än timslånga intervjun felaktigt Sofis namn som Sofiiii, fast den finske tolken hela tiden kallade henne för ”Såffffi”, med kort o.

Ju längre kvällen led, desto mer lidande såg också Sofi ut.

Jag hatar att vara såhär gnällig. Men jag tyckte att Ingrid Elam (och tolken, som bara hann översätta en tredjedel av vad som sas)  förstörde hela kvällen som jag sett fram emot så och kört nästan 20 mil för att få uppleva. Dessutom fanns det inga signerade böcker att köpa, och det var också en besvikelse. Varför fanns inte ett bokbord med signerade ex av ”När duvorna försvann”?

När jag kom hem loggade jag in på Sofi Oksanens hemsida på Facebook. Där svarar hon på sina läsares frågor. Frågor som är både mer relevanta, intelligenta och spännande än de jag hörde på Stora Teaterns scen ikväll.