Usch vad jag skäms, när jag tänker på en del av frågorna som kulturpotentanten Ingrid Elam ställde till Sofi Oksanen på Stora Teaterns scen i Göteborg ikväll.

Lokalen var fullsatt av förväntansfulla beundrare. Jag var där med vännen B som fått inbjudan via Författarcentrum.  Vi fick jättebra platser längst fram, jag kunde nästan röra vid Sofis vackra, röda pumps. B viskade till mig som inte är så bevandrad i de litterära kretsarna att Ingrid Elam är väldigt bra och kunnig. Det är hon säkert. Men Sofi Oksanen innebar tydligen en kulturkrock som fick den litterära polityren att krackelera och flagna.

”Hur hittade du din stil? Hade du den redan innan du blev berömd? Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att idag kan även en raffig, yngre kvinna bli en framstående författare”  Jag dog nästan, önskade att jag hade suttit långt, långt bak i salongen.

Dessutom uttalade Ingrid konsekvent genom hela den mer än timslånga intervjun felaktigt Sofis namn som Sofiiii, fast den finske tolken hela tiden kallade henne för ”Såffffi”, med kort o.

Ju längre kvällen led, desto mer lidande såg också Sofi ut.

Jag hatar att vara såhär gnällig. Men jag tyckte att Ingrid Elam (och tolken, som bara hann översätta en tredjedel av vad som sas)  förstörde hela kvällen som jag sett fram emot så och kört nästan 20 mil för att få uppleva. Dessutom fanns det inga signerade böcker att köpa, och det var också en besvikelse. Varför fanns inte ett bokbord med signerade ex av ”När duvorna försvann”?

När jag kom hem loggade jag in på Sofi Oksanens hemsida på Facebook. Där svarar hon på sina läsares frågor. Frågor som är både mer relevanta, intelligenta och spännande än de jag hörde på Stora Teaterns scen ikväll.

Dagens roliga nyhet från vår blåmesholk med inbyggd videokamera: Tre av de tio äggen är kläckta! Ungarna är pyttesmå, nakna och ganska äckliga om jag ska vara ärlig. En av dem syns hyfsat tydligt på bilden. En av föräldrarna ligger nu hela tiden och ruvar, medan den andra tittar in då och då med mat i näbben.

Den här holken är ett av mina bättre impulsköp när det gäller teknikprylar. Jag köpte den på nätet för fyra år sedan, och den har varit utomhus sedan dess, med kamera och allt. Första året kläcktes 12 ungar, andra året kom en ekorre och bröt sig in genom taket och åt upp alla äggen, tredje året var vi förkrossade över detta och förpassade holken till källarnedgången. I år skruvade vi fast taket och satte upp holken i en spalje alldeles utanför köksfönstret. Därifrån går sladdar till TV:n som fick plats på fönsterbrädan i köket.

Bättre morgonTV kan jag inte tänka mig. Äntligen kan jag berätta om något kul jag sett på TV på Lifestones frukostmöte! 🙂

Ja, alltså inte förstapris. Men ändå. Min novell Hyresgästen belönades med ett av två hederspris i tidningen Allas novelltävling som fick in över 600 bidrag.

I veckans nummer av tidningen (nr 22) presenteras pristagarna och vinnarnovellen är publicerad.  Min novell kommer att publiceras i nr 25.

Är jag stolt, eller? 🙂

På Litteraturmagazinets läsvärda hemsida bloggar just nu Sofia Hallberg, författare till boken ”Mina Fräknar”. Hennes inlägg är alltid läsvärda och inspirerande, här delar hon med sig av några författarråd från min ungdoms idol Erica Jong , hon med ”Rädd att flyga”:

TJUGOEN REGLER FÖR FÖRFATTARE:
1. Var hoppfull – inte cynisk
2. Våga drömma.
3. Tänk inte på utgivning
4. Skriv för att det är roligt.
5. Förmå läsaren att vända blad.
6. Glöm politiken (låt dina äkta politiska åsikter lysa igenom).
7. Glöm intellektet.
8. Glöm egot.
9. Var nybörjare.
10. Acceptera förändring.
11. Tro inte att du behöver bli någon annan.
12. Förvänta dig inte applåder för att du säger sanningen.
13. Använd dig av allting.
14. Kom ihåg att det är farligt att skriva om det ska vara värt någonting.
15. Släpp in sexualiteten (kroppen, den sinnliga världen)!
16. Strunta i kritiken.
17. Berätta din sanning, inte omvärldens.
18. Håll dig på jorden.
19. Var vild!
20. Skriv för barnet (inom dig själv och andra).
21. Det finns inga regler.

Och nu har syrenerna och pingstliljorna slagit ut. Den där tiden mellan hägg och syren – visst blir den kortare för varje år?

Sista etappen från Björkö till Flatön blåste det nästan ingenting, vi fick gå för motor hela vägen. Tilläggningen vid Svarteskärs brygga hade jag nojat mig ordentligt för, och tänkt ut diverse reservutgångar om jag skulle misslyckas vid första försöket. Där är trångt, grunt och lerigt. Även om jag har lagt till kanske 15 gånger under vår resa, så måste jag öva mycket mer på manövrering. Båten väger 6 ton och är ett stort vindfång, man måste ha fart för att kunna styra. Den beter sig helt olika beroende på om man lägger till med styrbords eller babords sida. Bogpropellern är fantastiskt när det gäller att kontrollera fören, men den hindrar ju tyvärr inte aktern från att svänga åt fel håll…

Men det gick i alla fall bra, om än inte perfekt. Jag var lite för försiktig och då blev det besvärligt för Odd att hinna få fast ett par förtöjningstampar. (Man orkar inte med bara handkraft hålla emot sex ton båt som vill driva iväg.)

Sen hissade vi det nyköpta flaggspelet som vi fyndat på Kryssarklubbens loppis och som Odd satt ihop i rätt ordning. Inget hafs här inte, varje flagga på sin plats! Det blev mycket ståtligt och syntes så långt att nyfikna grannar och vänner dök upp på bryggan.  Champagnen öppnades liksom en flaska rosa Zinfandel (ett fjäskigt californiskt vin som det inte alls är fint att gilla, men som jag älskar).

När firandet och båtvisandet var över kändes det plötsligt lite tomt. Var äventyret redan slut? Måste vi verkligen gå hem och sova i huset nu? Jobba imorgon? Jag var dessutom inställd på att fem refuseringsbrev, från förlagen som ännu inte svarat, skulle vänta i min postlåda.

Först nu fattade vi hur fria och lediga vi faktiskt har känt oss i tolv dygn, när inga andra krav har funnits än att ta hand om oss själva och båten.

Resan i fyra ord och bilder: Väder! Navigation! Upptäcksglädje! Lycka!

Vädret. Timmarna mellan Samsö och Grenå glömmer vi inte.

Navigation. Utan vårens onsdagskvällar på Medborgarskolans kurs i Förarbevis hade det inte gått. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig och jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt. Till hösten tänker jag läsa Kustskepparexamen.

Upptäcktsglädje. Plötsligt spred sig gamla segelfartyg som en flock fjärilar över hela bukten utanför Sönderborg. Vilken tur vi hade som råkade vara där just då.  

Hamnen på västra Samsö. Lugnet före kulingen.

Grekland? Nej Grenå.

Lycka. Vi gjorde det!

Till slut: Inga refuseringsbrev i posten. Hoppas det betyder att förlagen läser noga.

Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”

Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂

– Posted using BlogPress from my iPad

Vad har vi gjort idag? Flyttat båten till en bättre plats. Tvättat kläder i mynttvättmaskiner, mekat, organiserat skafferiet ombord i nya plastlådor som fanns i den mest välsorterade Sparaffär jag sett. Luftat sängkläder. Cyklat en liten sväng ut på landet och köpt nyplockad sparris vid vägkanten. Studerat det sociala spelet runt bryggorna. Störst båt = mest makt, den skepparen pratar högst och längst med hamnvakten, berättar om åskvädret han just seglat igenom. Åskan har kommit och gått idag, Sigge var så stressad att vi inte kunde lämna honom ensam ombord.
Mitt emot oss förtöjde mitt i värsta åskbyn en osannolik långfärdsbåt med extra allt, fransk flagg och en crocodile dundee typ i dryga femtioårsåldern vid rodret. Det var en jättebåt, men han sladdade runt i den trånga hamnen som vore den en moppe, medan letade efter en plats. Han var bararmad i en kort T-shirt, nedtill hade han nån sorts specialhängslebyxor där sitsen och baksidan av låren var i svart, tight material, och resten brandgult regnställstyg. Säkert väldigt praktiskt när man sitter under bar himmel och styr, och very, very macho… Hans blonda, jämnåriga kvinna var inpackad i ett tjockt lager Helly Hansen kläder och verkade förhållandevis normal, möjligen åt det konstnärliga f d hippiehållet. (Jag vet att jag låter fruktansvärt fördomsfull, men detta är mina ocensurerade första intryck.) Odd hoppade upp på bryggan och hjälpte till att förtöja, Crocodile Dundee tog i hand (!) med ett strålande leende och tackade för hjälpen, hans kvinna också, och hon log så vänligt och presenterade sig och jag blev så himla nyfiken på dem. De hade aldrig lagt till vid pålar, som är så typiskt danskt, vilket talar för att de kommit direkt från Frankrike. Över Nordsjön? Runt Skagen? Jag vill veta mer!

I morse gick vi en lång promenad längs den blåsiga stranden i Hou, helt inställda på att kanske inte komma vidare idag. Prognosen sa 8 – 13 m/ sek rakt ostlig vind.
Men efter frukost visade vindkartorna lugnare siffror fram mot eftermiddagen, och vi beslöt att utnyttja det vindhålet för sen var det kulingvarning igen. Kanske skulle vi hinna till Saeby och ha ett bra utgångsläge för nästa dagsetapp till Laesö
Genom den smala öppningen i piren in till Hou vräkte vågorna in, och precis när vi skulle ta sats för att ta oss ut surfade en ketch (tvåmastad segelbåt) in. Den kunde inte manövrera alls, jag var tvungen att stanna och hålla åt sidan. När den hade rutschat förbi och jag drog på gasen hände absolut ingenting, vi satt fast i leran. Panik! Men med full gas back kom vi loss i ett svart moln av lera. Det är bra med 43 hästar, sa Odd nöjt.
Sen tuggade vi oss uppåt i gropig sjö mot Saeby, under idelig kontroll av DMI:s vindkartor med vindprognoser timme för timme. Vi hade två reträtthamnar på vägen, Aså och Voerså. Men vinden höll sig under 10 m/sek , och vågorna lugnade ner sig. Nya väderprognoser talade nu om ännu mindre vind till kvällen. Vi beslöt att lägga om kursen och gå vidare direkt till Laesö, även om det betydde ytterligare fyra timmars gång och en sammanlagd distans på närmare 40 sjömil.
Sista timmen kunde vi segla! Så underbart efter all motvind att glida fram i fem knop i kvällssolen, Odd provade att styra med rorkulten istället för ratten och var salig.
Nu sitter vi här i båten i Österby havn, och tror knappt det är sant, så som dagen startade. Vi fick en bra plats långsides, och runt omkring ligger flera svenska båtar – de första vi sett på hela resan, och alla större än vi. 🙂
Imorgon stannar vi här, hyr cyklar och struntar i väderprognosen för en dag.

Äntligen segling!

Full koll med sjökortet på tre ställen. Alla tre har sina speciella fördelar.

Fyren norr om Laesö.

Ellem i fint sällskap i Österby havn på Laesö.
– Posted using BlogPress from my iPad

Vi hade satt klockan på 6 men vaknade kl 5 och kände: Vi sticker genast! Hamnbassängen i Grenå låg oljeblankt stilla, prognosen sa kuling mot kvällen men växlande under dagen, vi ville hinna så långt som möjligt under den vindluckan.
Matsäck med rågbröd, dansk rullskinka och dansk goudaost fixades, frukt och kaffe i termos, goda små skorpor är också bra seglarsnacks. Kvart i sju gick vi ut genom den trånga öppningen i piren och mötte dyningen från nattens 20 sekundmeter på Kattegatt.
Sen ägnade jag några timmar åt att oroa mig över dimbankar ( dis sa Odd), vindbyar och mörka åskmoln (regn sa Odd) medan vi turades om vid ratten en timma var, medan den andre vilade på soffan i salongen.
Autopiloten skötte styrandet, så det handlar bara om att hålla utkik och justera kursen vid olika waypoints. Det ösregnade och blåste kallt men inte mycket, inte tillräckligt för att segla. Vi höll våra sex knop, men tack vare motströmmen tog det ändå 7 timmar och 45 minuter att ta sig de 42 sjömilen upp till Hou, strax norr om Limfjordens mynning.
Efter ett tag kunde jag faktiskt slappna av och tro på att vi skulle hinna fram före vindökningen (prognosen talade om 13 m/sek efter kl 16).
Kvart i fyra surfade vi in genom en smal öppning till Hou Havn, och möttes av sömnig dansk fiskeidyll. Vi är den enda gästande båten.

Kulingen tog i för allt vad den var värd och nådde 20 m/sek nu ikväll. Men nu tror vi den håller på att slockna. Några draksurfare på stranden gillade blåsten tidigare idag.
Odd har skruvat och svurit och ordnat fina förbättringar som vanligt. Nu finns det bra ljus i pentryt, säkerhetskrokar i sittbrunnen och utbytt dörrstängning till styrhytten. Samt lagat god middag.
Jag kunde inte skriva när det gungade, men har fått tiden att gå ändå. Bland annat har jag lagt ut kursen till Hou, norr om Limfjordens mynning, för morgondagens etapp. Det ska blåsa 5 – 10 m/sek och vi ska försöka komma iväg redan kl 8. Sträckan är 43 nautiska mil, den borde ta oss ca 7 timmar. Det är kanske i mesta laget men det finns flera reservhamnar på vägen.

– Posted using BlogPress from my iPad