Sofi Oksanen igen…
Sedan den taffliga intervjun som Ingrid Elam gjorde med Sofi Oksanen på Stora teatern, kan jag inte få henne ur tankarna. Kanske för att jag lämnade salongen med många fler frågor än innan. Tolken hann ju inte översätta varken frågorna till Oksanen eller svaren till publiken. Idag hittade jag en ny intressant bokblogg att lägga upp i min länklista, ”…och dagarna går” heter den. Bloggförfattaren var också på Storan och lyssnade på Oksanen. Hon skrev en mycket mer utförlig rapport än jag och fick också kommentarer från kvinnliga läsare som tycker det är helt OK att kalla Oksanens stil för ”raffig”. Men vem är förvånad, inte jag i alla fall …
Just nu, ikväll, har jag fått mitt lystmäte av Sofi Oksanen. ”Stalins kossor” och ”Utrensningen” är utlästa och ”När duvorna försvann” väntar på mig på bibblan i Henån. Jag har sett henne i två bra intervjuer, den ena i Babel och den andra i K Special på SVTPlay. Det senare programmet var ett helt lysande porträtt.
Hennes språk och hennes målmedvetenhet, hennes integritet och hennes självmedvetande, jag fylls av en gränslös beundran som förvandlar min egen författarsjäl till en grå och halvt upplöst Gollum. Avundsjuk, jag blir så avundsjuk!
Vilken är min uppgift, min historia? Hur ska jag destillera fram någonting rent och självklart ur mitt 500-sidiga manus som vimlar av karaktärer och historier som drar åt olika håll?
Nånting lika rent, självklart och stabilt som Kalmar slott en tidig morgon när dimman just har lättat.
