Är det mig eller Sofi Oksanen det är fel på..?
Det är förstås en retorisk fråga. Klart det är mig det är fel på.
På sidan 261 i Sofi Oksanens hyllade succebok ”När duvorna försvann” får jag fortfarande kämpa för att inte hoppa över varannan mening. Jag får inget sammanhang i de politiska turerna, de olika ockupationsmakterna, huvudpersonen som byter namn och åsikt fram och tillbaks, berättarrösten som än talar i första, än i tredje person fast det är samma karaktär det handlar om, tidsplanen som hoppar mellan 1942 och 1963 och sen tillbaka igen. De tyska militärtitlarna som sprutar över sidorna får mig att sluddra inombords, min hjärna förmår inte att för hundrade gången artikulera SS-Hauptsturmfûrer Hertz eller Sturmbannfûhrer Aumeiers, jag snubblar över titlar, namn och militära termer och begriper inte hälften av sammanhanget. Fattar inte vem som är vän och vem som är fiende eller varför. Känner mig dum. Politiskt obildbar. Varför begriper jag inte hur det hänger ihop med tyskar, ryssar, judar, ester och balter, det är ju min nutidshistoria?
Då och då drunknar jag i bottenlös beundran inför hennes språk, metaforerna liknar inget annat jag läst. Huden i folks ansikten blir spända, likt svampar på tork på en plåt. Kanske måste jag ändå köpa ett eget exemplar, bara för att kunna stryka under alla makalösa ordbilder. Och hur hon kan beskriva en stämning mellan två älskande. Sidan 195 är t ex ensam värd all möda läsningen kostat på fram till dess.
Det är inte bara den komplicerade händelseutvecklingen som lägger krokben för läsningen. Karaktärerna blir inte levande för mig heller. Jag förstår till exempel absolut inte hur Juudit kan riskera allt hon uppnått så plötsligt och utan närmare förklaring. Huvudpersonen det fega monstret Edgar är lättare att tro på. Fast jag tycker hon halkar förbi hans sexuella särart alltför lättvindligt.
Det är hundra sidor kvar av romanen. Klart jag ska läsa ut den. Men jag känner inget sug. Inte som med hennes förra bok Utrensningen, som var omöjlig att lägga ifrån sig.
Efter När duvorna försvann ska jag ta en läspaus. För nu är det dags att ta tag i det egna skrivandet igen. Jag vill skriva två nya noveller, en till ICA-kurirens tävling och en till Hemmets veckotidning. Då duger det inte att läsa litteratur som ger mig skrivkramp och mindrevärdeskänslor.
Kommentarer
Hmm. Nu tycker jag att du är dum. :). Varför skulle det vara fel på dig? En (1) ypperlig bok är väl ingen garanti på att hon är bäst på ”allt”? Kan det helt enkelt inte bara vara så att hon inte lyckats lika bra denna gång? Har hon inte lyckats fånga dig är det ju hon som tappat en läsare. Jag tycker du gör rätt som lägger den åt sidan. Prova igen när andan faller på, men gör ingen sak av att du måste läsa klart.
Men det är så väldigt trist att bli besviken! Nu har jag läst färdigt ”Duvorna” och den är ju bitvis lika lysande som ”Utrensningen”. Men däremellan helt hopplöst snårig och svårläst och tjatig…Det var förresten tur att jag tvingade mig att läsa klart, för slutet ville jag inte missa. Annars håller jag helt med dig – det finns för många bra böcker för att man ska plåga sig med att läsa färdigt de andra.
När du har läst ut boken, om du orkar, skulle du kunna berätta vilka sidor som är läsvärda. Då kan vi skrivsugna bara suga i oss det vackra och välskrivna. Och hoppas att det smittar 😉
Oj, nej, det orkar jag verkligen inte! Nu behöver jag något heeelt annat som omväxling. Har börjat på ”50 nyanser av honom” samt en Anne Vibeke Holst 😉
Kommenteringen är stängd.