”Tre enkla regler finns inte – en romanskola” är en författarhandbok av Elisabet Norin. Det är en sån där bok som jag lånar först, och sen bestämmer mig för att köpa. Den här boken vill man nämligen läsa igen, och igen. Och sedan vill jag slå upp; vad var det nu hon skrev om dialog? För givetvis är det mesta redan bortblåst ur minnet eftersom jag läst hela boken i ett sträck, från pärm till pärm, utan att göra en enda av alla de övningar som finns i slutet av varje kapitel. Jag hatar sådana där övningar, är alldeles för rastlös för att kunna fokusera på att producera text som ligger utanför mitt manus.

En av övningarna som jag har sett på flera ställen men alltså aldrig gjort är den här: ”Beskriv temat för din berättelse med två, högst tre, meningar.” Det är min stick-huvudet-i-busken fråga nr 1. Tätt efter på den listan kommer övningen: ”Beskriv med några rader, högst en halv A4-sida, vad din berättelse handlar om.”

Ända sedan jag började skriva har min berättelse nämligen skiftat tema, till och med genre. Det enda jag visste säkert när jag började, var att det inte skulle bli en sån där tung, dyster historia med bara tragiska barndomar, våld och misär. Helst ville jag skriva en riktig feelgood, gärna med humor. Typ Marian Keyes Vattenmelonen. (Realistiska mål har aldrig varit min styrka.)

Men det ville sig inte. Det blev svårmod, svek och lögner. Ockultism, barnarov och incest. Ett tag trodde jag att temat var moderskärlek. Sen lutade det mer åt försoning. På sistone har jag trotsigt tänkt släng dig i väggen!  till alla goda författarråd och sagt mig själv att jag skriver en spänningsroman, punkt slut! Kan det inte räcka? Måste man analysera allting?

Jo, det måste man nog. Det räcker att bläddra på måfå i mina idolers böcker; Åsa Larsson, Johan Theorin, Kerstin Ekman, Maj-Gull Axelsson, så förstår man. Det måste finnas teman. Speglingar. Motsatser. Rätt komponerad och finstämd dramaturgi. Tekniska författargrepp som läsaren inte märker, men som skiljer ut till exempel Åsa Larsson från den stora mängden av dåliga deckare.

Nu ska jag verkligen sätta mig ner och analysera, jag har förresten redan börjat. Och det är mycket roligare än jag föreställde mig. Även om romanen fortfarande är ganska mörk.

Idag, i väntan på färjan, vände jag på frågan varför min roman är så mörk och tänkte istället: Men varifrån kommer ljuset? Vilka karaktärer och händelser är det som genererar kärleken och de goda krafter som ändå ska få segra på slutet? Det var en bra och fruktbar fråga, och den kom jag på alldeles själv. Men det var Elisabets bok som gav impulsen.

För 20:- fick jag välja tio böcker på Flatöns årliga sommarloppis. På köpet fick jag dessutom Alf Henrikssons stora mytologiska uppslagsverk Hexikon. Alla böcker som inte säljs på loppisen sparas i samlingslokalens källarbibliotek där man kan gå och låna/hämta gratis hela vintern sen.

Titta vilka fynd jag gjorde!