Inledningsscenen i en roman måste fånga läsaren så att hon helst inte vill lägga ifrån sig boken innan den är utläst. Den första boken av den sorten jag kommer att tänka på är ”Skumtimmen” av Johan Theorin.
Många bra deckare är bladvändare, jag vet att jag ibland har blivit så påverkad att musklerna i armar och ben börjat darra och jag har fått hjärtklappning.
Nu sitter jag med min egen inledningstext, där ett av offren/skurken långsamt dör medan han plågas av sina minnen och skuldkänslor.
Vinden sliter i riggen och en massa konstiga ljud uppstår i båten medan natten blir allt svartare. Det kommer att bli svårt att somna. Ikväll också.
Jag borde kanske inte skriva den här sortens scener så sent, ensam ombord? Eller också är det just därför de blir så ruggiga?

Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…

– Posted using BlogPress from my iPad