Han låg där som vanligt döende under traktorhjulet, nedtryckt i marken som släppt tjälen eftersom den var genomdränkt av lakvattnet från gödselstan. Hans plågade rosslanden hade väckt henne som så många gånger förr. Paula satte sig upp i sängen, svepte täcket runt axlarna, kröp ihop. Tryckte ansiktet mot knäna och drog in sin kropps trygga dofter i djupa snusningar. Som när hon var liten och hade väckts av svordomar och snyftningar.

Hon blundade, tog i tankarna ett steg ut från drömmens gömställe bakom ladans knut, närmade sig försiktigt traktorn bakifrån. Det luktade sött och stickande från kullen av halm och frusna komockor, ångorna från stackens jäsande inre steg upp som ur en kokande kastrull.  Morgonsolens första strålar silades vågrätt genom lindens nakna krona. Bara några få nådde ända fram till det rostiga vidundret som låg där hjälplöst morrande på sidan med sin husbonde som fånge under sig. Allting var stilla. Närvaron av någon annan, som hon alltid brukade känna så intensivt i drömmen, var borta. Det fanns inte längre någon gåta, ingenting hon ville veta eller ha av honom. Han kunde få gå nu.

Den vita, svullna handen sprattlade till i leran, likt en nyss uppdragen småtorsk. Ansiktet med simmiga oseende ögon hade stelnat i en smärtfylld grimas med tänderna blottade, de orakade kinderna spändes i kramp. Det gör ont, tänkte hon. Det är rätt åt dig. Hör du det? Det kan du ha.

Albert ser molnen sväva förbi högt där uppe, tyngdlösa. Marken under honom är mjuk, det stora bakhjulet pressar honom långsamt och obevekligt neråt,  hans kropp trycker upp kallt smältvatten och gyttja. Snart kan ingen luft passera, när traktorn tippar lite till är det slut med honom. Hur kunde det hända? De tunga stenarna han pallat upp välte, han hörde hur en kätting rasslade iväg över marken men kunde inte se vem som drog i den. Någon hade gillrat en fälla. Han behöver hjälp, snabbt, men han har aldrig varit ensammare. Hildur, även om han kunde skrika på henne, vad skulle hon kunna göra? Oduglig, klen och inte till nån nytta, bara flickor födde hon och de flesta dog. Vem ska nu ta över fisket och gården. Medvetandet kommer och går. Dofterna från gödseln och högen med tång som Hildur har kört upp från stranden flyter förbi hans näsa, han vill dra in dem men förmår inte.

Han gör ännu ett försök att skrika men luften är slut, bröstkorgen hoptryckt och snart ska revbenen knäckas lika lätt som när man biter över en havskräfta för att suga ut smöret i skölden. Albert tänker på sin ende son, på Gunnar med den kluvna läppen som aldrig blev riktig karl. Den där dan i båten ute vid Hättans fyr när han sa att han tänkte gå till sjöss som mässpojke…Varför slog den idioten tillbaka? Han kunde tagit reson och hållit käften. Kroppen som sjönk mot botten snabbare än en hummertena. Trycket över brösten går över i en mardrömssyn, han ligger själv på marken under båten. Det är lillbåten, dorisen, som har vält över honom och barnen Gunnar och Paula sitter ovanpå den. Det är konstigt, Paula är ju inte död. Han blir irriterad, den satans ungen har lurat honom så grundligt, vad gör hon här? Runt omkring rör sig skuggor, några känner han igen. Mogens från Gullholmen som försvann under en storm när kuttern förliste. Bara Albert kunde rädda sig med hjälp av en tom sillkagge, han tog den i famnen och hoppade överbord, den hade bara flytkraft till en enda, han vill ropa det till Mogens, förklara sig, men han får inte fram ett ljud. De som tynger ner lillbåten över honom mumlar upprört. Han uppfattar inte orden men det är som om de eggar varandra, som om de ropar efter att flera ska komma och hjälpa till att trycka ner honom.

Allting har blivit blekt, så flimrande ljust som på havet en högsommardag, det dånar och brusar i öronen. Det är tidvattnet i strömvirvlarna där ute i Björnsund som sjunger lika starkt som när klockorna kallar till gudstjänst, de överröstar det entoniga, rytmiska mumlandet från skuggorna som vill krossa honom. Solskenet pulserar och ökar i styrka tills han måste blunda, och då märker han att han äntligen är fri. Det är över. Han kan flyta ut ur kroppen som ligger halvt begravd under den olyckliga traktorn. Han ser sig om för att ta reda på vem han ska straffa för det som hänt, och upptäcker att hans lemmar inte lyder längre, han har blivit lika flyktig som röken ur gödselstacken. Han vill protestera, men fångas av morgonbrisen och måste som en blek slöja följa med. Den låter honom virvla iväg opp över berget och ner mot bryggan och viken, den dansar en sväng över sjön och handelsboden och far ut över Malö strömmar. Ända bort mot Morlandaheden bär det och där, där syns kyrktornet, ska han dit trots allt?

Den stigande solen hejdar sig en stund på tornets förgyllda spira, får den att spraka och flamma, leker i förbifarten med slingorna från en backstugas rykande torvbrasa, stiger en bit till och tvingar de kalla dimbankarna från morlandadalens våtmarker att dra sig tillbaka ner i underjorden.

Det är dags.

Inledningen som den ser ut just nu. Jag har skrivit om den många gånger. Det är säkert inte den sista versionen. Det blir roligt att titta tillbaka och läsa det här om ett år eller så 🙂