Polen – så nära och ändå så fjärran.
Vi tog färjan till Gdynia i tisdags och kom hem igen via Karlskrona idag.
Bloggandet fick ligga nere, jag hann inte.
Vad var det som tog sån tid? Tja, livet tar tid. Att uppleva tar tid.
Jag gick och gick och gick i de underbart vackra kvarteren som är medeltida men ändå ”nya”. När andra världskriget var slut återstod bara grushögar av Gdansk. Allt byggdes upp igen, varenda hel tegelsten togs tillvara och återanvändes, därför ser husen och kyrkorna inte ut som några nybyggda kopior.
Odd konfererade. Jag cyklade också, med livet som insats i den hemska trafiken som omger den lugna Gamla stan. Vi firade hans 65-årsdag. Just nu känns det som om det är jag som fyllt 65, man blir trött av att ta in så mycket på så kort tid. Det får bli en bildkavalkad som vanligt när orden inte vill räcka till.
Jag har aldrig sett så många brudpar på så kort tid. Eller så många bröllopsfotografer.
Det där med att plocka bärnsten på stranden har jag aldrig riktigt trott på. Men i Sopot tog det högst en kvart att samla ihop den här skatten.
Sista kvällen åkte vi piratskepp.
