Skrönor, erotiska berättelser, deckare, chicklit. Det skulle aldrig falla mig in att ens försöka ge mig på någon av dessa litterära stilar.

Efter att ha läst igenom novellsamlingen Umeå Novellpris 2013 kan jag lägga till ytterligare ämnen som jag aldrig kommer att behärska: eländes elände, smärta, vansinne, sorg och fasa.

Jag ville skicka in en novell till tävlingen och tänkte förbereda mig genom att läsa de vinnande novellerna från förra året.

Det gick inte. Jag kom inte igenom dem. Vinnaren läste jag färdigt, men de fyra andra mäktade jag helt enkelt inte med mer än delvis. Så svart, så svårt, så förtvivlat.

Detta är inte litteratur jag har lust att läsa, inte heller något jag har lust eller förmåga att skriva.  Motiveringen till det vinnande bidraget, som handlar om hur det är att vara tonåring och ha en självmordsbenägen mamma med bipolär sjukdom, lyder: ”För konststycket att med sina ord få oss att ana rymdens stora ensamhet såväl som människans. Läsaren får tillträde till ett mänskligt universum och erbjuds möjligheten att öva sig i medkännandets svåra konst.”

Varför känner jag mig mindrevärdig som inte kan njuta av detta? Inte fin nog. Inte litterär nog. Inte tillräckligt intellektuell. Som om jag snikit mig in i vinprovarklubben fast jag mest av allt älskar cocacola.  Det är så dumt. Jag borde veta bättre. Selma Lagerlöf. Tove Jansson. Åsa Larsson. De skulle nog aldrig heller kunna vinna Umeå novellpris.

Nu ska jag fortsätta skriva på min roman som jag fortfarande faktiskt älskar att skriva på. Igår fick boken en ny titel, och jag tränade på att beskriva innehållet så kort som det bara är möjligt. Det blev två meningar:

”Xxxxxxx” är en spänningsroman om hur svek och lögner kan påverka livet i flera generationer och få tillvaron att kantra från andra sidan graven. ”Xxxxxx” är också en roman om vikten av att ösa sin farkost för att kunna flyta fritt och segla dit man själv vill.

”Det ska va gött å leva…”