Igår lämnade jag Bokmässan efter fyra timmar, missmodig och helt tom på energi. För mycket ljud, för mycket folk, för mycket böcker och omöjligt att hitta. Jag vet ju hur jag reagerar i såna här miljöer, så jag hade i god tid ringat in intressanta montrar på kartan i mässtidningen och planerat in de programpunkter jag ville lyssna på.

Men när jag kom in i larmet i mässhallen slutade hjärnan att fungera. Hur jag än vred och vände på kartan förstod jag inte vilket håll jag skulle gå. Jag missade alla intressanta föredrag och hittade bara till några få av mina utvalda montrar. Planen var att övernatta i Göteborg, men jag ville bara hem, måste krypa in i mitt bo och fylla på kraft.

Idag svävade jag ut från Bokmässan på moln. Det hände bara roliga saker från första stund.

Först krockade jag med smarta Eva Wieselgren som skriver Teknik & Trender i GöteborgsPosten. Världens mest generösa journalist, jag känner henne bara från Facebook men hon svarar nästan alltid om jag beklagar mig på fejan över någon datapryl som krånglar. Nu hade hon läst att jag surade över att ingen på mässans Digitala Torg kunde svara på mina frågor om läsplattor, och la en halvtimma på att visa mig hur hennes Sony funkar.

Sen valde jag ut en strategisk punkt varifrån jag absolut säkert hittade till dagens två höjdpunkter: 1. Litet Förlags monter, där lektören Leffe Delo skulle läsa tre sidor av mitt manus. 2. Ordberoende Förlags monter, där jag skulle ”pitcha” mitt manus för förlagschefen Ewa Åkerlind och författarcoachen Ann Ljungberg.

Därefter köpte jag wokad kyckling i en mugg och cola light i en annan och trängde mig ner på en bänk vid ett långbord. Det är en av fördelarna med att vara ensam och tillräckligt gammal för att inte skämmas.  Man hittar alltid ett litet ledigt tomrum någonstans. ”Är det ledigt här?” ler man och så tränger man sig ner och låtsas inte om att man egentligen inte får plats.

Efter en liten stund gjorde en kvinna mitt emot mig precis samma manöver, och till min glädje var det ett bekant ansikte – Annika Estassy Lovén , författare till ”Solviken”. Henne känner jag också ”bara” från Facebook och nätet, har aldrig träffat. Hon var i sällskap med en annan debutant, Eva Ludvigsen som skrivit ”Lova”.  Den trista, ensamma tankningen av näring förvandlades till ett inspirerande samtal om förlagstaktik och manusarbete. Annika och Eva lyssnade snällt på en provpresentation av mig och min roman, och gav massor av pepp och kvalificerade råd.

Efter lektörsläsningen och manuspitchen kände jag mig som om jag vunnit en miljon. Lektören Leffe Delo hade i stort sett bara beröm och uppmanade mig att skicka in manuset till förlag, och Ewa Åkerlind på Ordberoende Förlag ville läsa hela manuset, helst direkt. Ett annat förlag som jag helt fräckt presenterade manuset för spontant, av bara farten, ville också läsa hela. ”I december är det klart”, svarade jag kaxigt.

Hur kan två mässdagar upplevas så totalt olika?

(Möjligen kan det ha samband med att gårdagen var en Minusdag. Alltså en dag när jag bara åt 500 kalorier, enligt 5:2 metoden som vi följer sedan ett halvår tillbaka, Odd och jag. Måndagar och torsdagar kan bli lite griniga…)