Min mamma vet inte längre säkert vilken dag det är. För det mesta sitter hon framför TV:n i sitt lilla radhus och halvsover. Hon är inne på sitt 95e år och ibland, när hon har en dyster dag, säger hon i telefonen att det får räcka nu. Jag har slutat protestera och försöker istället lirka in hennes tankar på det som har varit, det som var roligt och bra i hennes liv. Uppväxten i den stora familjen i Skåne, det spännande livet med pappa, alla barnen de fick.

Hennes Nu är inte så viktiga längre. Hon är visserligen bra på att fånga njutning när det bjuds, skojar med hemtjänsten och får dem att älska henne (alla de 27 olika), äter MumsMums och chips varje dag och sippar Bristol Cream eller sött, starkt körsbärsvin framför TV:n. Men hennes Nu rinner hastigt ut mellan krokiga fingrar utan att hon försöker stänga till och hålla kvar.

Jag tänker: Om trettio år är det jag.

Tjugo år kvar av rörlighet och fri vilja, om jag har tur och är rädd om min kropp. Vad hinner man på tjugo år? Vad gjorde jag för tjugo år sedan, när jag var 43? År 1993. Flängde som en galning fram och tillbaks till ett jobb i Göteborg fast jag hade småbarn och tonåringar hemma på ön och hade tappat lusten för länge sen. Det tog flera år av vantrivsel och stress att växla spår. Inte bortkastade såklart, men onödigt många. Efteråt blir det så tydligt.

Nu är jag där igen, vid en korsväg. Har redan stått här och velat i tre år faktiskt. För varje dag som går blir det klarare.

Livet går inte i repris och jag har inte tid att vänta längre med att skriva.

Jag behöver mer tid för att fotografera mina vackra barnbarn också!