Måste man kunna sätta ord på allt?
Vattenfalls bergrum i Stenungsund består av jättelika, mörka tunnlar insprängda i berget. Under de senaste veckorna har över 25000 människor tagit sig hit för att se Angels City, glaskonstnären Kjell Engmans utställning där även smedmästaren Berth Johansson finns med i många av verken. Idag var jag där, i sista minuten innan utställningen stänger på söndag. Det är en säregen upplevelse att kliva in genom den smala dörren och bli bokstavligen bergtagen. Först ser man ingenting alls, sen hör man ljud som av atlantvågor mot en klippstrand och börjar långsamt urskilja konturer av skrovliga klippväggar belysta i blått, rött och grönt. Sen upptäcker man konstverken, det ena efter det andra, hundratals figurer som svävar, hänger, snurrar, klättrar på väggarna.
Figurer som kan vara änglar eller djävlar, en del är man nästan säker på men andra går inte att definiera. Ljuset kryper utefter golvet, försvinner, dyker upp igen och ändrar färg. Ljudet är en urtidskonsert av vågor, apor, fåglar, vindsus och änglakörer. Jag måste ta reda på om det går att få köpa en inspelning.
Om det inte var så kyligt hade jag kunnat stanna där hur länge som helst.
Jag är okultiverad, icke intellektuell och djupt okunnig när det gäller konst såväl som litteratur och vinprovning.
Men jag känner igen det jag älskar.
Den där figuren på trappan. Vem är hen?
