Drömbilder #3
Den här bilden skickade fotografen Tony Meyer när jag bad om ett foto att fantisera till. Det var inte lätt, en verklig utmaning. Nästan så jag började ångra mig och fundera på att lägga just den här bilden åt sidan. Men till sist blev det i alla fall en 12-meningar lång mininovell, nr 3 i raden av Drömbilder. Min förebild är de underbara historierna Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern.
(Om du vill läsa de tidigare två mininovellerna så välj ”Drömbilden” i rullisten som finns under rubriken ”Sök efter inlägg” i spalten i högerkant.)
Det gåtfulla folket. (Drömbild #3)
Om det inte var min egen lilla unge skulle jag bli rädd för henne. Man kan ju tro att hon inte är normal. Hur kan hon ha blivit så olik sina syskon, vad har vi gjort för fel?
Man får hoppas på att det bara är en fas hon går igenom. En period som går över, ungefär som när nya tänder växer ut. Hon har vuxit mycket på längden nu några månader.
I hennes ålder hade jag redan flyttat hemifrån och träffat Ylva. Vi kanske mognade tidigare förr?
Ja ja, jag vet, det är andra tider nu, man kan inte jämföra med hur det var när vi växte upp.
Men varför måste hon spöka ut sig så att hon ser direkt farlig ut, och vad är meningen med att sluta äta kött?
Som om hon njuter av att skrämma och såra oss, som om att allt vi har försökt ge henne är värdelöst.
Om det inte var min egen lilla unge skulle hon göra bäst i att passa sig jävligt noga.
Kommentarer
Effektfullt med samma mening i inledningen och i slutet. Upprepningen gör att berättelsen knyts ihop. Den sista gör dock att det hela känns lite hotfullt. Om det inte hade varit hennes/hans unge vad hade då berättaren gjort? Eller har hon/han redan gjort det ändå? Handlar det om en tonårsdotters frigörelse? /Maria del Mar
Jaa, du, jag vill inte svara, jag tycker att var och en ska få tolka som den vill. 🙂 Jag är inte ens säker på att jag planerade så där exakt hur det skulle sluta. När skrivande är som roligast är det som att måla akvarell. Man målar på och ser vad som händer, resultatet ligger liksom utom ens kontroll 😉
Nej, det var inte frågor som behövde besvaras utan som kanske skulle skapa mer funderande/klurande hos läsaren. En gång har jag nått det stadiet; att jag bara skrev och skrev utan att fundera på mat, tid, kisspaus etc. Det var en så speciell upplevelse att jag fortfarande bär den med mig trots att det nu är några år sedan.
Kommenteringen är stängd.