Imorgon döps Leah i Göteborg och efteråt blir det stort kalas. Med massor av underbar etiopisk festmat. Injara med läckra såser – mmm! Jag har lovat baka Apfelstrudel till 70+ gäster.

Det är enklare än det låter tack vare den färdigfrysta filodeg som finns att köpa. Vansinnigt gott blir det. Nu står 8 längder i matkällaren,  bara vaniljsåsen återstår att koka.  Per Morbergs recept på gammaldags vaniljsås. Tre satser får räcka, jag kompletteringsköper glass på ICA imorgon.

Här är receptet för en längd Apfelstrudel:

Ingredienser: Filodeg, malen kanel, äpplen, russin, honung, citron, flagad mandel, smör.

*Ta upp filodegen ur frysen och låt tina i sin förpackning några timmar i rumstemperatur. Gör under tiden detta:

*Kärna ur och dela 3-4 äpplen i tärningar, lägg i en tjockbottnad kastrull och blanda med 1,5 msk kanel, 2 msk russin (kan uteslutas) 1,5 msk smält honung, 1 msk vatten och 2,5 msk färskpressad citron. Koka tills äppelbitarna är mjuka, rör så att det inte bränns fast i botten. Sänk värmen i så fall, tillsätt ev lite mer vatten. Låt kallna.

*Smält ca 250 gr smör och låt svalna.

*Öppna och vik försiktigt upp paketet med filodegen så att alla filodegplattorna ligger ovikta i en hög. Lägg en fuktig handduk ovanpå så att de inte torkar.

*Lägg ett smörpapper på en plåt. Inte en långpanna, det ska vara en platt ugnsplåt. Tag nu ett filodegsark och lägg mitt på papperet. Lägg tillbaka den fuktiga handduken över resten av filodegen.

*Pensla filodegen med smält smör. Det är inte så noga att varje millimeter är täckt, men kanterna är noga. Sikta nu över ett tunnt lager  florsocker med hjälp av en sil (kan uteslutas).

*Lägg ett nytt filodegsark ovanpå, pensla och sikta florsocker. Fortsätt likadant tills alla filodegsarken är slut.

*Lägg äppleröran i en sträng på mitten, platta ut fyllningen i ett jämnt lager men lämna plats på alla sidor. På långsidorna ska det vara minst 3 cm deg kvar. Vik in kortsidorna som ett lock ett par cm in över äpplefyllningen, pensla smör på den invikta degen. Vik över degen på långsidorna in mot mitten, se till att de överlappar så att fyllningen ligger som i ett paket. Pensla med smör på degen. Sikta ev över lite mer florsocker och strö över flagad mandel.

Baka i 175C ca 30 minuter. På bilden har längderna öppnat sig under gräddningen så att äpplefyllningen syns, men så ska det INTE se ut när man börjar grädda! Det ska vara ett stängt paket.

Servera med vaniljsås och/eller glass. Vansinnigt fett, sött och mäktigt. Kan frysas om det blir över.

Tidningen Skriva lyckas förnya sig varje månad. Jag har sparat alla nummer sedan det första kom ut år 2011 och tittar i dem då och då när det behövs lite peppning eller moraliskt stöd.

Huvudartikeln i det här numret handlar om att skriva klart. Göra färdigt. Bland annat intervjuas ett antal förläggare om när ett manus kan anses vara färdigt.

Svaren är nedslående. Eller uppmuntrande, som alltid kan man se saken på två sätt.

En förläggare säger  ”…de flesta manus som blir böcker är genomarbetade många, många gånger. Snarare tio gånger än två, och troligen tjugo.”

Plötsligt minns jag P O Enqvist som berättade,  i Babel tror jag, att han skrivit om ”Liknelseboken” så många gånger att det gått åt en hel skog till det papper han förbrukat till alla utskrifter.

Tomas Bannerhed vill jag helst inte tänka på, han som skrev sin Augustprisade Korparna under tio år. Undrar hur många gånger han skrev om?

Jag tittar på manushögen som glor anklagande tillbaka på mig. Den är full av handskrivna kommentarer som ännu inte är införda i datorns dokument. Jag längtar verkligen efter att få gå in i skrivarbubblan igen och stänga dörren till omvärlden. Bara en vecka kvar nu, sen får jag vara ensam med min text över en månad.

För vilken gång i ordningen redigerar jag? Tredje tror jag.

Men jag klagar inte, det är lika spännande varje gång att öppna dokumentet i Scrivener och se en scen med nya ögon, upptäcka hur den kan förbättras.  Lika fascinerande som att upptäcka hur romanskrivandet har förändrat den otåliga, rastlösa person som är jag.

En gång kände jag en person som varje vår lackade snickerierna i sin båt med tolv lager högblank fernissa. Efter varje strykning väntade han tills ytan ver helt torr, sedan finslipade han, och sen avlägsnades varje dammkorn innan det var dags för nästa lager. Jag kunde inte fatta hur han orkade, hur det kunde vara värt all möda.

Nu förstår jag. Det kan alltid bli lite bättre, ännu blankare.