Tiggare och gatuartister får alltid pengar av mig. Om jag då ingår i ett sällskap händer det ofta att någon blir provocerad.

”Du uppmuntrar ju tiggeri!” får jag höra. Underförstått att om det inte lönade sig att tigga så skulle dessa människor kanske försöka skaffa sig ett arbete istället.

Jag blir så trött.

Det är min dotter som har inspirerat mig att utveckla mitt tidigare sporadiska och slumpmässiga givande.  Jag har inte lika dåligt samvete längre och vågar tittar människorna i ögonen när jag lägger pengen i muggen eller mössan. Numera är jag beredd och har alltid mynt i en lätt åtkomlig ficka. Hemma är det femkronor och lägre valörer, här i Las Palmas är det 50 centimes och mindre. Hemma händer det att jag köper något extra inne på ICA om jag har sett en tiggare på utsidan. En påse cashew eller andra nötter till exempel. Det är överkurs här.  Å andra sidan finns här väldigt många fler som försöker få sina medmänniskor att dela med sig.

Jag har förresten lagt märke till att spanjorerna är bättre på att ge pengar på gatan än vad turisterna är. Hur kan det komma sig? Är de mer medvetna om den 30%iga arbetslösheten här på Gran Canaria kanske?

Jag anser mig inte vara bättre eller snällare än de flesta andra, kanske är det tvärtom. Givandet lindrar mina skuldkänslor över att ha det så mycket bättre, och påminner mig om hur tacksam jag är över att ha dragit en vinstlott i livet. Det är inte min mamma, inte min son, inte jag som går med mössan mellan caféborden på strandpromenaden.

För övrigt tror jag inte alls på att man kan uppfostra fattiga människor att resa sig ur sin fattigdom. I alla fall inte genom att stänga sin plånbok.

För några dagar sedan trodde jag att det var nerförsbacke och medvind hela vägen till sista sidan i manus.

Men nu har jag fastnat totalt. Det går inte att få någon ordning på scenen där en äldre manlig psykopat tänker tillbaka på sin barndom.

Någon väldigt känd författare, jag minns inte vem, har sagt att man måste älska alla sina huvudpersoner, även skurkarna. Jag insåg att skurken i min berättelse skildras som enbart ond, och vill fördjupa porträttet av honom.  Det tog inte många rader innan det blev omöjligt att fortsätta.

Igår kväll kom jag på varför. Jag har precis läst ut Tomas Bannerheds Korparna. Det porträtt av en ung pojkes inre liv som skildras i den boken är fullkomligt, det bästa jag läst. Läsaren går in i Klas kropp på första sidan och vill inte lämna den när sista sidan är färdigläst. Inte konstigt om man grips av prestationsångest. Redan igår kväll beslöt jag mig för att hoppa över den här scenen som inte känns bra, och istället ta mig an några kärleksscener som jag verkligen har längtat efter att få redigera.

Så imorse vaknade jag tidigt och började direkt på den första av mina favoritscener innan yogapasset kl 10.00. Det är scenerna som utspelar sig på Flatön under tidigt 50-tal.  Gick hem längs strandpromenaden, köpte glass och lördagsgodis  🙂  och tittade en stund på regattan med gammaldags, latinriggade segelbåtar som pågick.

Det är med skrivandet som med livet. Om det tar emot var lagom envis, fortsätt inte stångas. Hitta en väg runt om eller ombestäm och gå åt ett annat håll.

Nu ska jag fortsätta skriva.

Idag publicerades vinnarna i Ann Ljungbergs novelltävling. Min novell var inte med bland de 20 vinnarna.

När jag nu läste igenom den igen såg jag att jag gjort en fatal miss.

Ett långt stycke fattades i slutet! Hela upplösningen var totalt obegriplig i den novell som jag skickade in till tävlingen.

Hur slarvig får man bli? Nåja, på´t igen som Ann skrev på Facebook. 🙂

Den här novellen har jag skickat in till tre olika tävlingar nu, två veckotidningar och så Anns tävling. Alla hade olika antal tecken i tävlingsbestämmelserna, så jag fick skriva om lite varje gång. Jag hade alltså rätt många varianter av samma novell i datorn. Här är hela novellen så som den var tänkt, egentligen. Fast i den här versionen är den 398 tecken för lång.

Jag är fortfarande nöjd med den själv, och det är ju faktiskt huvudsaken.

Och så har jag blivit påmind igen. Ha inte för bråttom. Läs, och läs igen innan du trycker på ”Send”.

Leende guldbruna ögon

Tredje gången han gick in på ICA Maxi den veckan förstod han att han var förföljd. Hon såg ut att vara i tioårsåldern.

Det var en kvalificerad gissning eftersom hans egen Agate nyss fyllt tio och han hade henne i färskt minne från födelsedagskalaset på MacDonalds. Det kunde gå ganska lång tid mellan deras möten, hans arbete hade utvecklats till ett dygnetruntåtagande efter skilsmässan för fyra år sen. Snart skulle han bli utsedd till delägare i stans mest ansedda advokatbyrå och vara ekonomiskt oberoende. Snyggt jobbat av en 35-åring brukade han tänka för att peppa sig själv under ensamma stunder på hotellrum och flygplatser.

ICA-butiken låg i samma kvarter som kontoret, och han gick dit två gånger om dagen. Först vid lunch och sen på kvällen när det började suga i magen igen. Målet var salladsbuffén, som mest påminde om ett välsorterat julbord. När han upptäckte den hade han tvärt brutit kontakten med de sushibarer och guldkrogar där han dittills varit stamkund. Fjäsk, mysbelysning och dukat bord var bara slöseri med tid och pengar.

Till en början kände han sig road av hennes uppvaktning. Späd som en älva med lockigt, mörkbrunt hår. Ansiktet litet och blekt med en bestämd allvarlig mun och stora, mörka ögon som alltid tittade åt ett annat håll. Klädd i sneakers, jeans och jacka med huva, en ordinär H&M utstyrsel. Inget utseende man minns, tänkte han. Fast hon var docksöt så var hon oansenlig.

Sen upptäckte han att hon stal.

Fem steg bakom honom plockade hon på sig grillkorv, dessertostar, två chokladkakor och en påse sötmandel. Allt försvann innanför jackan. Hon var mycket skicklig.

Upptäckten gjorde honom illamående. Hon höll sig så nära att det såg ut som om de hörde ihop, som om hon var med pappa i affären. Men inte för nära. Om han försökte överraska henne stod hon bortvänd och låtsades läsa på någon förpackning.

Framme vid utcheckningen för självscanning insåg han hennes taktik. Han var hennes passage ut med bytet, hennes trojanska häst. Hon höll sig lite närmare nu, väntade medan han drog kortet och knappade in koden, följde honom sedan likgiltigt i hälarna mot utgången. Ute på gatan tog han ett djupt andetag och vände sig om för att konfrontera henne, hur visste han inte riktigt, men då var hon borta.

På fredagens afterwork berättade han om sin snattande skugga. Det blev en bra historia, alla skrattade åt bilden av Klas och hans pilotfisk. När han var på väg tillbaka till kontoret för ett sent kvällspass, ställde sig Lisa, den nya receptionisten, i hans väg.

”Du, den där tjejen”, sa hon. ”Hon snattar nog inte för skojs skull. Jag jobbar som volontär på Stadsmissionen. Det finns många som hon. De har det inte så fett.”

Hon kunde lika gärna ha kastat en blöt filt över honom.

”Vafan, ingen barnfamilj i Sverige behöver svälta!”

”Och det vet du? Du kanske tror att alla barn i Sverige går i skolan också?” Hon svällde av ilska, som en hotfull katt. Det såg lustigt ut eftersom hon var rätt stor redan innan, kavajen öppnade sig och i gliporna mellan stramande blusknappar skymtade svart spets. Tjejer! Han kunde inte hejda ett leende och hon blev ännu argare.

”Jag lovar dig. Den ungen har inte gått en dag i skolan. Hon sover på en möglig madrass i en campingstuga nånstans.”

Han orkade inte höra mer, tryckte en snabb puss på hennes söta, harmsna mun och sa:

”Okej okej, tur för henne att det finns änglar som du då.”

På måndagen var hon där igen. Han tog två plastlådor och fyllde den ena med sånt som Agate skulle gillat. Kycklinglår och räksallad. En bit kladdkaka lyckades han också pressa ner.

Hennes min när han tog fast henne ute på gatan och räckte över lådan. Hennes ögon. Lysande guldbruna med ett leende längst in. Bärnsten.

Efter det blev hon mer orädd. Han började ta omvägar till buffén. Förbi konserver och kaffe, kemtekniskt och pasta. Ville få henne att le igen.

Tills han en kväll blev hejdad av en vakt.

”Den där flickan, är det din dotter?” Han blev iskall och lite yr, såg sig omkring.

”Va? Vem?”

Hon var borta.

Nästa dag gick han raka vägen. Såg i ögonvrån att hon plockade på sig som vanligt.

Just innan de var framme, när vakten redan tagit ut kursen och börjat röra sig, vände han sig blixtsnabbt om, högg tag i hennes arm, ruskade henne som en grusig dörrmatta och röt:

“Vad håller du på med egentligen? Ge hit!” Och sedan muddrade han henne på allt, scannade koderna och la hennes varor i en egen kasse. Betalade och gick ut, fortfarande med ett fast grepp om den beniga, motståndslösa lilla armen, orolig att han klämde för hårt men ännu räddare för vaktens vassa, misstänksamma blick som stack i nacken. Skällde hela tiden högt.

”Det var sista gången jag tog med dig hit, det här ska din mamma få veta!” Hon var vit i ansiktet, knep ihop läpparna och sa inte ett ljud. Från den öppna dragkedjan i jackan steg en säregen dunst av gammal cigarettrök, stekos och något mer … kanske hund?

Utom synhåll för vakten räckte han över plastkassen. Med den lediga handen grävde han fram plånboken, krånglade ut en femhundring och stoppade i en av hennes tomma fickor.

Sen släppte han. Hon var borta inom fem sekunder.

Med raska steg gick han med lunchlådan i handen tvärs över Vasaparken och sjönk ner på en duvskitig bänk nere vid Vallgraven. Någon satte sig bredvid.

”Jag såg er.” Det var Lisa, andfådd, med svettblank panna, röda kerubkinder och blåa ögon som rann över. ”Jag spionerade. Förlåt.”

”Spela roll.”

”Det är fel sätt, Klas.”

Han svarade inte, gömde bara ansiktet i händerna och blundade, tänkte på leendet han aldrig mer skulle få se. Försökte minnas den konstiga lukten han hade känt. Mögel? Fuktig yllefilt?

”Det finns asylgrupper. Hemliga föreningar med både läkare och advokater som jobbar gratis.”

Imorgon eftermiddag skulle han vara i Bryssel. Hela dygnet fram till dess var en slalombana med portar som måste klaras; dokument, möten, genomgångar. Hans livsmål, att bli invald som ny delägare, var inom räckhåll. Men Agate skulle spela flöjtsolo på skolkonserten med bara sin mamma i publiken.

Vid lunchtid nästa dag skyllde han på ett viktigt papper som glömts kvar hemma, kom överens om att ta en taxi efter de andra till Landvetter.

Han visste att de skulle klara sig lika bra utan honom. Hans två lysande assistenter skulle tävla om att utplåna skuggan av stjärnadvokaten.

Det fanns bara en som aldrig skulle lyckas fylla tomrummet efter just honom. En han inte hade råd att förlora.

Han fick leta länge, men till slut hittade han henne i en port nära ingången till Coop i Haga.

<<<<>>>>

”Den där scenen med slagsmålet i båten saknar något.”

”Lägg av, jag skrev ju klart den igår kväll. Lila plupp betyder färdig, jag tänker inte ändra tillbaka till blå plupp.”

”Det är ju upplösningen av bokens största konflikt, klimax i hela berättelsen.”

”Ja … och?”

”Den passerar för snabbt. Även om den är väldigt spännande så går det för fort över.”

”Det ska gå fort, tempot är viktigt, ju mer spännande desto högre tempo. Man ska känna att håren reser sig.”

”Det hinner man inte i den här scenen. Tänk på något du har läst som är riktigt fasansfullt spännande. Åsa Larsson till exempel, slutscenen när hon nästan drunknar i älven i  Till offer åt Molok.”

”Åsa Larsson, jag kan väl inte skriva som Åsa Larsson!”

”Tänk på vad hon sa till dig på Bokmässan. ”Du måste våga”, sa hon.”

”Ja, ja, ja. Det här handlar  inte om att våga, det handlar om att jag har skrivit färdigt den scenen nu, jag var nöjd inatt när jag släckte lampan!”

”Var du verkligen det? ”

”Ja det var jag, det var du som började bråka med mig om den imorse på joggingrundan bort till udden. Inte bara den förresten, du hade synpunkter på scenen där Hedvig berättar för Paula om ryktena om Ingeborg också. Du tyckte att jag skulle utveckla den med mer detaljer om Evert och Siv på Otterön. Men det tänker jag inte göra. Då avslöjar jag för mycket för tidigt.”

”Vi kan återkomma till det. Den där scenen i Gillian Flynns Mörka Platser, den där hon blir jagad i skogen av sin lillasysters mördare. Om du skulle ta och läsa den en gång till? Den var ju både hårresande och ganska lång, inte sant? Hur fick hon till det?”

”Sluta nu, jag har inte tid.”

”Det tar ett par timmar om du gör det nu. Snart ska du ju vänta i flera månader på refuseringarna från förlagen. Om du inte ändrar den där scenen nu, kommer du att ångra dig varenda dag under hela den väntetiden.”

”LÄGG AV! JAG SKA!”

Just nu läser jag om Tomas Bannerheds ”Korparna”. Romanen som vann Augustpriset för två år sedan. Lånade hem den från bibblan till min läsplatta.
Förra gången läste jag den hemma på kvällarna, otåligt och rastlöst, tempot i berättelsen kändes segare än morgonköerna genom Tingstadstunneln. Snart skummade jag bara och till slut gav jag upp.
Nu, när jag är totalt avstressad, upptäcker jag en helt ny bok. Tomas Bannerhed måste läsas långsamt.
Korparna är en sån där bok som drar mig djupt ner i självtvivlets kärr.
Men ändå måste jag fortsätta läsa för att den är så fruktansvärt bra.
Språket känns nytt och alldeles eget, gestaltningen är fantastisk, handlingen hjärtskärande och trovärdig, metaforer och liknelser lyser självklara och originella och står som spön i backen ( klyscha, jag vet. Finns inte en enda i den här boken).
Och vilka naturskildringar! Som han beskriver fåglarnas läten och beteenden. Det tar aldrig slut, man tror att det är omöjligt att beskriva ett fågelbeteende på ännu ett nytt sätt, men han bara fortsätter att servera nya omskrivningar av livet bland trädtopparna. Varenda bisats tål att njutningsfullt läsas om igen.

Tyvärr fick det till följd att jag ville elda upp mitt manus.

Men under en lång strandpromenad idag kom jag fram till följande:
Jag kan bara skriva på mitt sätt. Det är nästan fritt från liknelser och metaforer. Ganska rakt och snabbt. Men det är drivet och målande. Framförallt sitter mitt sätt att formulera mig så djupt att det är svårt att ändra det i grunden. Jag kan inte ens lära mig något av Tomas Bannerhed, hur mycket jag än beundrar hans stil.
Jag skickar en tacksam tanke till min vän konstnären Ewa Evers som en gång berättade för mig hur hon försökte ändra sitt sätt att måla när hon gick på konstskolan. Hennes sätt var inte ”rätt”. Så småningom hittade hon tillbaka till, och byggde vidare på sin personliga stil.

Det är ingen idé att en talgoxe försöker härma en rödhakesångare. Båda fyller sin plats i den stora orkestern.

Man tänker så bra med gungande sand under fötterna och brusande hav i öronen.

– Posted using BlogPress from my iPad

Vilken underbar ny hemsida jag hittade att lägga till min lista. Ta rodret, kvinna! heter den, bara en sån sak.

När Odd och jag i våras bestämde att vi inte skulle ta hjälp att segla hem vår nyköpta LM32 från sin hemmahamn utanför Flensburg utan segla hem den bara vi två, bestämde vi en sak till. Jag skulle köra båten hela vägen hem. Naturligtvis måste Odd avlösa mig vid ratten eller rorkulten ibland, men jag skulle ha huvudansvaret och göra alla utläggningar och alla tilläggningar.

Varför? Helt enkelt för att han är den som har erfarenheterna och kunskaperna efter ett helt liv på sjön. Det är obalans i besättningen ombord, inte bra varken för säkerheten eller stämningen mellan kapten och styrman. Hans försprång behöver minska, inte tvärtom.

303 sjömil blev det och elva dagar, de flesta i hård vind och en sjögång som jag aldrig varit ute i tidigare. Öppet hav och fri horisont för första gången för min del mellan Läsö och svenska kusten.

I efterhand kan jag skriva under på att det stämmer verkligen, det här som sägs under rubriken Kvinnor som vågar:

”Mod är en muskel som behöver träning. Tvärtemot vad man kan tro är inte jag särskilt modig. Men jag gör saker ändå, för jag har bestämt mig för att det inte är min rädsla som ska styra mitt liv utan min lust.”

Halleluja!

Visst har jag kommit i kontakt med yoga tidigare. Men aldrig fastnat sådär. Gått på ett par olika kurser en gång i veckan. Tyckt att det var lite mesigt och komplicerat, ingen riktig träning precis och helt omöjligt att klara av utan en instruktör.

Jag hade fel, helt fel. I lördags gick jag förbi en lokal med stora fönster ut mot havet och en dörr på glänt. Det stod ”itsyogagrancanaria” på en skylt och fanns ett schema uppsatt utanför. Massor av olika klasser och svårighetsgrader. På spanska förstås. Men jag tänkte: jag går in och försöker ta reda på om det finns nån grupp som passar en stel nybörjare i 60-årsåldern.

Vem träffade jag då, om inte Ophelia, svenska och en av ställets tre yogainstruktörer! 🙂

Yogan som utövas är Ashtanga yoga som är väldigt fysisk och krävande. Det hade jag förstås ingen aaaning om när jag anmälde mig till mitt första pass. Vi var kanske 12 stycken, och kursen var klassad som lätt, en sk ”Rocket Light”.

Jag överdriver inte om jag säger att jag aldrig har svettats så i hela mitt liv. Inte ens på den tuffaste PT-timmen på gymmet. Svetten rann på de mest konstiga ställen, underarmar och skenben till exempel. Ändå var jag inte särskilt andfådd. Men varenda muskel fick bekänna färg, och jag blev medveten om exakt hur svag jag är på vissa ställen. Armstark, jag? Glöm det. Försök gå upp i stående brygga själv, så upptäcker du vad dina bicepts går för. Magmusklerna är de enda som är någorlunda OK, om än inte hälften så starka som hos den svagaste av de andra deltagarna.

Men jag blev omhändertagen, instruerad, sedd. Ophelia visade: Gör såhär istället, när det inte funkade att knyta armarna bakom ryggen och sitta med benen i kors samtidigt. Hon sa: well done! när jag lyckades balansera som ett flygplan på ett ben mer än 10 sekunder. Hon visade mig en alternativ rörelse när alla andra stod på huvudet.

Efter nedtrappning och underbar avslappning tvättade alla sina yogamattor med antiseptisk spray. Inte bara jag som svettades alltså.

”Hur kändes det?” undrade Ophelia. ”Ja, jag kände mig ju sämst”, sa jag. ”och otroligt stel i kroppen. Men det var ändå väldigt skönt.”

”Det där prestationstänkandet får du lägga bort”, sa Ophelia. ”Det finns inte här.” Och hon menade vartenda ord. Sen gick jag hem till mitt rum och sov utmattad i två timmar. Igår var jag på mitt andra pass och köpte klippkort för sex gånger.

Idag ska jag gå mitt tredje pass.  På torsdag gör jag en dags uppehåll.  ”En vilodag i veckan ska du ha”, rekommenderade Ophelia. Men en eller ett par solhälsningar för att mjuka upp sig kan man väl ändå unna sig den där yogafria dagen?

Jag har hittat den ultimata träningsformen när man är ombord på en båt!

Orkestrar, viftande flaggor på land och fladdrande flaggor i riggarna, hurrarop och tjutande mistlurar. Uppspelta besättningar i likadana färgglada kläder som gjorde vågen på fördäck, släkt, vänner och nyfikna vinkande och livsfarligt klättrande på pirens stenbumlingar. 280 stora och jättestora  segelbåtar som i god ordning tog sig ut genom det smala hamninloppet där de hyllades av hundratals, kanske tusentals åskådare. ARC 2013 släpptes iväg från Las Palmas på sin kappsegling mot St Lucia i Karibien.

Det var kort sagt helt magnifikt. Inte konstigt att en lättrörd typ som jag fick en klump i halsen.

Med kameran och livet som insats balanserade jag över stora stenbumlingar tills jag kom allra längst ut på piren, där hamninloppet är som smalast och dit bara fanatikerna tog sig.

När Lady Milla med Harald Treutiger & Co susade förbi vrålade jag ”Harald!” och viftade vilt (har man fyllt 60 bryr man sig inte) och si, han vinkade tillbaka ! 🙂

Sen balanserade jag tillbaka på piren och satte mig med Ann Ljungberg och hennes Mats som också är på väg till Västindien och deras långseglande vänner, bl a Ann-Sofie och Jonas på Lady Anila som är på väg till Söderhavet. Gissa om det fälldes en hel del expertkommentarer när båtarna paraderade förbi på väg ut till starten… Gissa om mina öron var som paraboler…

Halva tiden har gått och redigerandet har funkat bättre än väntat senaste veckan. 233 sidor är klara. Totalt är boken just nu 355 sidor.

Jag ligger före mitt schema och har börjat fundera på hur en marknadsplan för min roman skulle kunna se ut. Om något förlag ska vilja ge ut boken måste de dels gilla själva berättelsen och dels tro på att de kan tjäna pengar på den. Money rules. Ingenting säljer sig själv, inte ens en bra bok. Marknadsföring är dyrt. Hela mitt yrkesliv har ägnats åt marknadsföring. Jag borde kunna dra nytta av de erfarenheterna och kunskaperna.

Idag har jag läst ut en – i ordets rätta bemärkelse – fruktansvärt bra bok. Mörka platser av Gillian Flynn.  Den som tipsade om boken var Malin Giolito Persson som bloggar på Piratförlaget. Tack Malin för en ny favorit!

(Snart kanske jag får ändan ur vagnen och kollar TV-serien Orange is the new Black  också, som Malin och många andra säger är det bästa som gjorts. Kanske. Jag är urdålig på att kolla på TV, kan liksom inte sitta stilla särskilt länge framför den. Blir inte uppslukad, som jag blir av en bok eller av datorn. Kommer på saker jag måste göra hela tiden. Kissa, koka the, kolla facebook, betala en räkning osv. Dessutom funkar inte Netflix med vår hackiga ADSLuppkoppling hemma.)

Jag laddade ner Mörka Platser från bibblan till min läsplatta, men den är så bra att jag måste köpa den. Hela tiden vill jag använda markeringspennan eller klistra in postitlappar, och det funkar ju inte med en läsplatta. 🙁 Förutom att historien är spännande rakt igenom så är hon makalös på miljöbeskrivningar, metaforer och liknelser. ”… /jazzlåten/… lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning.” Hur kommer man på en sån ordbild?

Så här ser boken ut just nu. Tidsaxel är inlagd, kapitelindelning är gjord, varje postitlapp är en scen och varje scen som har en rosa bock är färdigredigerad.

Imorse krockade jag med orakade och nyvakna Harald Treutiger och Niklas Axhede.  De ingår i besättningen på Lady Milla, en Hanse 575 på väg till Västindien i ARC 2013 (Atlantic Race for Cruisers).  Under vägen spelar de in en ny TV-serie med arbetsnamnet Drömmen om Atlanten. Relationer ombord är ju en känd orsak till haverier av diverse slag 😉 Och sju människor som inte känner varann tidigare, ombord på en segelbåt över Atlanten i 20 dagar…  Nä, inte vill jag vara med där, annat än som en fluga på väggen.

Starten går på söndag, det lär bli spännande bara att titta när de 240 båtarna ska ta sig ut ur den trånga inseglingen till marinan.  Ann Ljungberg och jag har stämt träff ute på piren för att ha picnic och beskåda spektaklet. Hon och hennes man ska också segla över, men väntar in lite säkrare väder. Klokt tror jag, GRIB-utskriften över väderläget som var uppsatt på hamnkontoret såg inte kul ut, åtminstone inte för en amatör.

Att jag befann mig i marinan beror på att solen går upp ur havet på den sidan. På min sida av Las Palmas går den ner. Jag var på jakt med min kamera efter gryningsljuset.

Efter frukost ställde Harald duschad och nyrakad snällt och medievant upp på bild tillsammans med ”skotmaster” Niklas (intressant befattning) och tyckte det var kul att träffa en Följare. Jag kände mig lite som en stalker… Sa nånting om att det ska bli spännande att följa med vad som händer ombord på väg till Karibien.

”Hoppas jag inte avskräcker nån bara”, sa Harald. ”Man måste ju problematisera lite för att det ska bli roligt att titta på.”

”Hur menar du nu?”

”Ja, livet ombord och så, det måste ju hända nåt, bli lite konflikter.”

När jag läser dagens blogginlägg om ”Krisen som löste sig” förstår jag vad han menar.

Mellan raderna står följande: Hen som har ansvar för maten ombord har inte tänkt sig att hen ensam, förutom att laga och servera all mat, dessutom ska behöva skala potatis, plocka bort efter alla bortskämda idioter, tömma soporna samt diska. Om det är så det ska vara så tänker hen lämna båten, så får övrig besättning klara sig bäst de kan!  He he, klassisk konflikt inte bara ombord…

Det ska verkligen bli kul att följa fortsättningen!