Det är inte svårt att bli rörd  till tårar vilken dag som helst. Det är bara att ta del av nyhetsfloden. Romerna som reser till Stockholm för att tigga  för att ”svenskar har stora och goda hjärtan”, Jimmie Åkesson i BBC och katastrofen på Filippinerna.

En dag som den här, med sensibiliteten vässad av för lite kalorier läcker ögonen ännu lättare än vanligt. Duger det som ursäkt för att jag sitter med tårarna rinnande under solglasögonen över en feelgoodroman?

Det är Annika Estassys debutbok Solviken som får mig att snörvla.

Jag hör inte till den trogna läsarskaran av den sortens böcker, även om mitt ex av  Anna Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam” inte kommer att ges bort till någon loppis och Maryan Keyes ”Vattenmelonen” bara är tillfälligt utlånad till något barn. Men svenska författare i den här genren brukar aldrig kunna locka mig till tårar. Jag kan inte låta bli att se igenom författartricksen och reta mig på dialog, persongestaltning och i värsta fall dessutom onjutbart språk som inte flyter.

Men Solviken är ett undantag. Dialogen är på pricken antingen det handlar om en sjuårig liten flicka eller en överambitiös farmor. Och inblicken i den yngre storstadsgenerationens livsstil kändes trovärdig och var spännande. De sista 100 sidorna var bäst, då kunde jag inte lägga ifrån mig min läsplatta.

Felfinnaren i mig hittade bara ett språkfel. Det heter väl inte ”kakofoni”?

Men det gör det ju.

När sista sidan bläddrades bort och jag läste tacket från författaren grinade jag igen.

Men det kan också ha berott på att strandcafeet där jag satt just då släppte ut en urgammal version av Bob Dylans ”Farewell Angelina” med ULF LUNDELL i högtalarna!!! Va va va va?

Tillvarons mysterier.

Jag tog bilden nedan när Ulf Lundell tog emot Stora Taubepriset hemma på ön 2011. Vi körde honom till prisutdelningen i vår båt, och han sa att det var roligt att få åka i en ”riktig båt”! 🙂

Just nu är romanen så spännande att jag inte kan sluta redigera. Det är helt sanslöst, jag vet ju hur det ska gå! Men det är som om själva orden, meningsbyggnaden, rytmen väcker känslor. Samma känslor varje gång. Det kanske kan jämföras med musik? Även om man kan melodin njuter man lika mycket varje gång man hör den.

Och även om man verkligen vet hur choklad smakar smälter den lika ljuvligt i gommen som första gången.

Fast det tänker jag inte på idag, för idag är det torsdag. Minusdag. Kalorivila. Inga problem alls att hålla fast vid detta i Las Palmas. Måndagar och torsdagar. Snart blir det omelettlunch, annars mest vatten idag.

Vad det innebär att redigera? Först och främst att stryka. Upprepningar och onödiga förklaringar. Utvikningar som inte tillför något. Ta bort de flesta Men i början av meningar (min stora käpphäst). Skriva om dialoger som haltar när man läser högt. Ändra ologiska saker som smugit sig in i texten, till exempel att det regnar i en scen vid ett tillfälle, men inte gör det i en annan scen som utspelar sig samtidigt.

Samt att jag lägger till. Oftast är det beskrivningar av miljö, människor och känslor jag lägger till. Ibland känns det som om min stil är väldigt korthuggen och färgfattig.

Få se vad skrivarcoachen  Ann säger när det är dags för henne att läsa igen om några veckor. De första 30 sidorna vill jag ha synpunkter på. Det sägs att förlagen aldrig läser mer om de inte har blivit intresserade så långt.