Långsamt leder längre bort.
Den här videon la Ola Magnell ut på fejan igår kväll. Isaac Bashevis Singer och Anthony Burgess, två författargiganter som aldrig har träffats tidigare, diskuterar språk, religion, kärlek och skapande. En föregångare till Babel, bara så oändligt mycket mer njutbar.
Skillnaden består främst i att de gamla legenderna visas stor respekt och får tala till punkt. Det uppstår ibland korta tystnader utan att programledaren Märit Andersson (syster till Ola Magnell) får panik. Vilket resulterar i ett magiskt samtal.
Jag har sett videon två gånger nu, och märker hur skadad jag är av dagens snuttifiering och stressade tempo i media. Jag blir rastlös, ibland otålig, vill spola fram. Inte för att det är ointressant, utan för att det inte går fort nog! Skrämmande.
Varför har vi vant oss vid att ersätta djup med tempo? Vem har bestämt det?
Mitt i programmet sa Isaac Bashevis Singer plötsligt några ord som passar perfekt som inledningscitat till min roman:
”Utan rötter är man ingen människa”
Jag delade Olas video på Facebook. Ingen har kommenterat. Det beror förstås på att den är 51 min lång och långsam, samt att båda författarna är döda. Det är synd om dom som missar den.
Kommentarer
Jag kommer ihåg det här programmet rätt väl. I synnerhet de illa valda stolar som dessa stackars åldrande herrar tvingades sitta på. Skälet till att jag minns det är att vi diskuterade programmet i min gymnasieklass, på en engelskalektion tror jag. Märkligt vad som fastnar.
Marie
Ja, de där stolarna verkade fruktansvärt obekväma. Jag tänkte också på det. Intervjuaren frågade ju Singer som ändrade ställning hela tiden: Are you comfortable? Och den stackaren svarade ja… Och så cigarren som Burgess envisades med att röka genom hela samtalet, trots Singers hostattack i början. Fast jag tycker inte det var märkligt att du kommer ihåg det, även om det var längesen.
Tack för tipset, ska kolla på det. Jag märker av stressen och rastlösheten i samtal. Många idag (20-50 år ca) talar väldigt fort. De flesta äldre (60 och uppåt) har lugnare tempo och blir inte stressade av att man pratar långsamt. Jag är 39 år och föredrar att samtala med de äldre just för att de tar det lugnare.
Du har rätt, tempot har höjts överallt, inte bara i filmer och TV-program utan i det vanliga livet. Intressant iakttagelse du har gjort om åldrar. Undrar om det har med avståndet till pensioneringen att göra? Att det inte tjänar nånting till att armbågas längre? Eller allmän livserfarenhet?
Jag tror mer det har med sociala media att göra. Att ständigt vara nåbar skruvar upp tempot. Kanske det kom i samband med att mobiltelefonerna blev allt vanligare.
Men då borde ju inte åldern spela någon roll?
Kuriosa:
Jag har lussat för Isac Bashevis Singer! Inte exklusivt enbart för honom förstås – det var på en middag för nobelpristagare som höllss på svenska konsulatet i New York – men eftersom jag som ung läste några av hans böcker så var det häftigaste att just han var där. Vilka de andra brydde jag mig skvatt intet om… 🙂
Aaaavundsjuk! Kan tänka mig den mysgubben i nattskjorta med lakanet upp till hakan! 🙂
jo för de äldre har inte samma behov av att vara nåbara hela tiden.
Du har kanske rätt, men jag tycker det är lite som hönan och ägget. Genom att vara nåbar jämt blir man också kontaktad jämt och tror därmed att det är nödvändigt att vara nåbar jämt osv. En ond spiral som kanske mera handlar om osäkerhet än ålder. Vem måste vara nåbar dygnet runt, vare sig man är ung eller gammal?
Ja, det är en illusion. För egentligen behöver vi inte vara nåbara jämnt, men vårt samhälle uppmuntrar det. Blir du inte bekräftad så är du ingen. Om vi nu ska hårddra det och generalisera…:)
Kommenteringen är stängd.