Vilken underbar ny hemsida jag hittade att lägga till min lista. Ta rodret, kvinna! heter den, bara en sån sak.

När Odd och jag i våras bestämde att vi inte skulle ta hjälp att segla hem vår nyköpta LM32 från sin hemmahamn utanför Flensburg utan segla hem den bara vi två, bestämde vi en sak till. Jag skulle köra båten hela vägen hem. Naturligtvis måste Odd avlösa mig vid ratten eller rorkulten ibland, men jag skulle ha huvudansvaret och göra alla utläggningar och alla tilläggningar.

Varför? Helt enkelt för att han är den som har erfarenheterna och kunskaperna efter ett helt liv på sjön. Det är obalans i besättningen ombord, inte bra varken för säkerheten eller stämningen mellan kapten och styrman. Hans försprång behöver minska, inte tvärtom.

303 sjömil blev det och elva dagar, de flesta i hård vind och en sjögång som jag aldrig varit ute i tidigare. Öppet hav och fri horisont för första gången för min del mellan Läsö och svenska kusten.

I efterhand kan jag skriva under på att det stämmer verkligen, det här som sägs under rubriken Kvinnor som vågar:

”Mod är en muskel som behöver träning. Tvärtemot vad man kan tro är inte jag särskilt modig. Men jag gör saker ändå, för jag har bestämt mig för att det inte är min rädsla som ska styra mitt liv utan min lust.”

Halleluja!

Visst har jag kommit i kontakt med yoga tidigare. Men aldrig fastnat sådär. Gått på ett par olika kurser en gång i veckan. Tyckt att det var lite mesigt och komplicerat, ingen riktig träning precis och helt omöjligt att klara av utan en instruktör.

Jag hade fel, helt fel. I lördags gick jag förbi en lokal med stora fönster ut mot havet och en dörr på glänt. Det stod ”itsyogagrancanaria” på en skylt och fanns ett schema uppsatt utanför. Massor av olika klasser och svårighetsgrader. På spanska förstås. Men jag tänkte: jag går in och försöker ta reda på om det finns nån grupp som passar en stel nybörjare i 60-årsåldern.

Vem träffade jag då, om inte Ophelia, svenska och en av ställets tre yogainstruktörer! 🙂

Yogan som utövas är Ashtanga yoga som är väldigt fysisk och krävande. Det hade jag förstås ingen aaaning om när jag anmälde mig till mitt första pass. Vi var kanske 12 stycken, och kursen var klassad som lätt, en sk ”Rocket Light”.

Jag överdriver inte om jag säger att jag aldrig har svettats så i hela mitt liv. Inte ens på den tuffaste PT-timmen på gymmet. Svetten rann på de mest konstiga ställen, underarmar och skenben till exempel. Ändå var jag inte särskilt andfådd. Men varenda muskel fick bekänna färg, och jag blev medveten om exakt hur svag jag är på vissa ställen. Armstark, jag? Glöm det. Försök gå upp i stående brygga själv, så upptäcker du vad dina bicepts går för. Magmusklerna är de enda som är någorlunda OK, om än inte hälften så starka som hos den svagaste av de andra deltagarna.

Men jag blev omhändertagen, instruerad, sedd. Ophelia visade: Gör såhär istället, när det inte funkade att knyta armarna bakom ryggen och sitta med benen i kors samtidigt. Hon sa: well done! när jag lyckades balansera som ett flygplan på ett ben mer än 10 sekunder. Hon visade mig en alternativ rörelse när alla andra stod på huvudet.

Efter nedtrappning och underbar avslappning tvättade alla sina yogamattor med antiseptisk spray. Inte bara jag som svettades alltså.

”Hur kändes det?” undrade Ophelia. ”Ja, jag kände mig ju sämst”, sa jag. ”och otroligt stel i kroppen. Men det var ändå väldigt skönt.”

”Det där prestationstänkandet får du lägga bort”, sa Ophelia. ”Det finns inte här.” Och hon menade vartenda ord. Sen gick jag hem till mitt rum och sov utmattad i två timmar. Igår var jag på mitt andra pass och köpte klippkort för sex gånger.

Idag ska jag gå mitt tredje pass.  På torsdag gör jag en dags uppehåll.  ”En vilodag i veckan ska du ha”, rekommenderade Ophelia. Men en eller ett par solhälsningar för att mjuka upp sig kan man väl ändå unna sig den där yogafria dagen?

Jag har hittat den ultimata träningsformen när man är ombord på en båt!