”Den där scenen med slagsmålet i båten saknar något.”

”Lägg av, jag skrev ju klart den igår kväll. Lila plupp betyder färdig, jag tänker inte ändra tillbaka till blå plupp.”

”Det är ju upplösningen av bokens största konflikt, klimax i hela berättelsen.”

”Ja … och?”

”Den passerar för snabbt. Även om den är väldigt spännande så går det för fort över.”

”Det ska gå fort, tempot är viktigt, ju mer spännande desto högre tempo. Man ska känna att håren reser sig.”

”Det hinner man inte i den här scenen. Tänk på något du har läst som är riktigt fasansfullt spännande. Åsa Larsson till exempel, slutscenen när hon nästan drunknar i älven i  Till offer åt Molok.”

”Åsa Larsson, jag kan väl inte skriva som Åsa Larsson!”

”Tänk på vad hon sa till dig på Bokmässan. ”Du måste våga”, sa hon.”

”Ja, ja, ja. Det här handlar  inte om att våga, det handlar om att jag har skrivit färdigt den scenen nu, jag var nöjd inatt när jag släckte lampan!”

”Var du verkligen det? ”

”Ja det var jag, det var du som började bråka med mig om den imorse på joggingrundan bort till udden. Inte bara den förresten, du hade synpunkter på scenen där Hedvig berättar för Paula om ryktena om Ingeborg också. Du tyckte att jag skulle utveckla den med mer detaljer om Evert och Siv på Otterön. Men det tänker jag inte göra. Då avslöjar jag för mycket för tidigt.”

”Vi kan återkomma till det. Den där scenen i Gillian Flynns Mörka Platser, den där hon blir jagad i skogen av sin lillasysters mördare. Om du skulle ta och läsa den en gång till? Den var ju både hårresande och ganska lång, inte sant? Hur fick hon till det?”

”Sluta nu, jag har inte tid.”

”Det tar ett par timmar om du gör det nu. Snart ska du ju vänta i flera månader på refuseringarna från förlagen. Om du inte ändrar den där scenen nu, kommer du att ångra dig varenda dag under hela den väntetiden.”

”LÄGG AV! JAG SKA!”