Novellen utan slut …
Idag publicerades vinnarna i Ann Ljungbergs novelltävling. Min novell var inte med bland de 20 vinnarna.
När jag nu läste igenom den igen såg jag att jag gjort en fatal miss.
Ett långt stycke fattades i slutet! Hela upplösningen var totalt obegriplig i den novell som jag skickade in till tävlingen.
Hur slarvig får man bli? Nåja, på´t igen som Ann skrev på Facebook. 🙂
Den här novellen har jag skickat in till tre olika tävlingar nu, två veckotidningar och så Anns tävling. Alla hade olika antal tecken i tävlingsbestämmelserna, så jag fick skriva om lite varje gång. Jag hade alltså rätt många varianter av samma novell i datorn. Här är hela novellen så som den var tänkt, egentligen. Fast i den här versionen är den 398 tecken för lång.
Jag är fortfarande nöjd med den själv, och det är ju faktiskt huvudsaken.
Och så har jag blivit påmind igen. Ha inte för bråttom. Läs, och läs igen innan du trycker på ”Send”.
Leende guldbruna ögon
Tredje gången han gick in på ICA Maxi den veckan förstod han att han var förföljd. Hon såg ut att vara i tioårsåldern.
Det var en kvalificerad gissning eftersom hans egen Agate nyss fyllt tio och han hade henne i färskt minne från födelsedagskalaset på MacDonalds. Det kunde gå ganska lång tid mellan deras möten, hans arbete hade utvecklats till ett dygnetruntåtagande efter skilsmässan för fyra år sen. Snart skulle han bli utsedd till delägare i stans mest ansedda advokatbyrå och vara ekonomiskt oberoende. Snyggt jobbat av en 35-åring brukade han tänka för att peppa sig själv under ensamma stunder på hotellrum och flygplatser.
ICA-butiken låg i samma kvarter som kontoret, och han gick dit två gånger om dagen. Först vid lunch och sen på kvällen när det började suga i magen igen. Målet var salladsbuffén, som mest påminde om ett välsorterat julbord. När han upptäckte den hade han tvärt brutit kontakten med de sushibarer och guldkrogar där han dittills varit stamkund. Fjäsk, mysbelysning och dukat bord var bara slöseri med tid och pengar.
Till en början kände han sig road av hennes uppvaktning. Späd som en älva med lockigt, mörkbrunt hår. Ansiktet litet och blekt med en bestämd allvarlig mun och stora, mörka ögon som alltid tittade åt ett annat håll. Klädd i sneakers, jeans och jacka med huva, en ordinär H&M utstyrsel. Inget utseende man minns, tänkte han. Fast hon var docksöt så var hon oansenlig.
Sen upptäckte han att hon stal.
Fem steg bakom honom plockade hon på sig grillkorv, dessertostar, två chokladkakor och en påse sötmandel. Allt försvann innanför jackan. Hon var mycket skicklig.
Upptäckten gjorde honom illamående. Hon höll sig så nära att det såg ut som om de hörde ihop, som om hon var med pappa i affären. Men inte för nära. Om han försökte överraska henne stod hon bortvänd och låtsades läsa på någon förpackning.
Framme vid utcheckningen för självscanning insåg han hennes taktik. Han var hennes passage ut med bytet, hennes trojanska häst. Hon höll sig lite närmare nu, väntade medan han drog kortet och knappade in koden, följde honom sedan likgiltigt i hälarna mot utgången. Ute på gatan tog han ett djupt andetag och vände sig om för att konfrontera henne, hur visste han inte riktigt, men då var hon borta.
På fredagens afterwork berättade han om sin snattande skugga. Det blev en bra historia, alla skrattade åt bilden av Klas och hans pilotfisk. När han var på väg tillbaka till kontoret för ett sent kvällspass, ställde sig Lisa, den nya receptionisten, i hans väg.
”Du, den där tjejen”, sa hon. ”Hon snattar nog inte för skojs skull. Jag jobbar som volontär på Stadsmissionen. Det finns många som hon. De har det inte så fett.”
Hon kunde lika gärna ha kastat en blöt filt över honom.
”Vafan, ingen barnfamilj i Sverige behöver svälta!”
”Och det vet du? Du kanske tror att alla barn i Sverige går i skolan också?” Hon svällde av ilska, som en hotfull katt. Det såg lustigt ut eftersom hon var rätt stor redan innan, kavajen öppnade sig och i gliporna mellan stramande blusknappar skymtade svart spets. Tjejer! Han kunde inte hejda ett leende och hon blev ännu argare.
”Jag lovar dig. Den ungen har inte gått en dag i skolan. Hon sover på en möglig madrass i en campingstuga nånstans.”
Han orkade inte höra mer, tryckte en snabb puss på hennes söta, harmsna mun och sa:
”Okej okej, tur för henne att det finns änglar som du då.”
På måndagen var hon där igen. Han tog två plastlådor och fyllde den ena med sånt som Agate skulle gillat. Kycklinglår och räksallad. En bit kladdkaka lyckades han också pressa ner.
Hennes min när han tog fast henne ute på gatan och räckte över lådan. Hennes ögon. Lysande guldbruna med ett leende längst in. Bärnsten.
Efter det blev hon mer orädd. Han började ta omvägar till buffén. Förbi konserver och kaffe, kemtekniskt och pasta. Ville få henne att le igen.
Tills han en kväll blev hejdad av en vakt.
”Den där flickan, är det din dotter?” Han blev iskall och lite yr, såg sig omkring.
”Va? Vem?”
Hon var borta.
Nästa dag gick han raka vägen. Såg i ögonvrån att hon plockade på sig som vanligt.
Just innan de var framme, när vakten redan tagit ut kursen och börjat röra sig, vände han sig blixtsnabbt om, högg tag i hennes arm, ruskade henne som en grusig dörrmatta och röt:
“Vad håller du på med egentligen? Ge hit!” Och sedan muddrade han henne på allt, scannade koderna och la hennes varor i en egen kasse. Betalade och gick ut, fortfarande med ett fast grepp om den beniga, motståndslösa lilla armen, orolig att han klämde för hårt men ännu räddare för vaktens vassa, misstänksamma blick som stack i nacken. Skällde hela tiden högt.
”Det var sista gången jag tog med dig hit, det här ska din mamma få veta!” Hon var vit i ansiktet, knep ihop läpparna och sa inte ett ljud. Från den öppna dragkedjan i jackan steg en säregen dunst av gammal cigarettrök, stekos och något mer … kanske hund?
Utom synhåll för vakten räckte han över plastkassen. Med den lediga handen grävde han fram plånboken, krånglade ut en femhundring och stoppade i en av hennes tomma fickor.
Sen släppte han. Hon var borta inom fem sekunder.
Med raska steg gick han med lunchlådan i handen tvärs över Vasaparken och sjönk ner på en duvskitig bänk nere vid Vallgraven. Någon satte sig bredvid.
”Jag såg er.” Det var Lisa, andfådd, med svettblank panna, röda kerubkinder och blåa ögon som rann över. ”Jag spionerade. Förlåt.”
”Spela roll.”
”Det är fel sätt, Klas.”
Han svarade inte, gömde bara ansiktet i händerna och blundade, tänkte på leendet han aldrig mer skulle få se. Försökte minnas den konstiga lukten han hade känt. Mögel? Fuktig yllefilt?
”Det finns asylgrupper. Hemliga föreningar med både läkare och advokater som jobbar gratis.”
Imorgon eftermiddag skulle han vara i Bryssel. Hela dygnet fram till dess var en slalombana med portar som måste klaras; dokument, möten, genomgångar. Hans livsmål, att bli invald som ny delägare, var inom räckhåll. Men Agate skulle spela flöjtsolo på skolkonserten med bara sin mamma i publiken.
Vid lunchtid nästa dag skyllde han på ett viktigt papper som glömts kvar hemma, kom överens om att ta en taxi efter de andra till Landvetter.
Han visste att de skulle klara sig lika bra utan honom. Hans två lysande assistenter skulle tävla om att utplåna skuggan av stjärnadvokaten.
Det fanns bara en som aldrig skulle lyckas fylla tomrummet efter just honom. En han inte hade råd att förlora.
Han fick leta länge, men till slut hittade han henne i en port nära ingången till Coop i Haga.
<<<<>>>>
