Tiggare och gatuartister får alltid pengar av mig. Om jag då ingår i ett sällskap händer det ofta att någon blir provocerad.

”Du uppmuntrar ju tiggeri!” får jag höra. Underförstått att om det inte lönade sig att tigga så skulle dessa människor kanske försöka skaffa sig ett arbete istället.

Jag blir så trött.

Det är min dotter som har inspirerat mig att utveckla mitt tidigare sporadiska och slumpmässiga givande.  Jag har inte lika dåligt samvete längre och vågar tittar människorna i ögonen när jag lägger pengen i muggen eller mössan. Numera är jag beredd och har alltid mynt i en lätt åtkomlig ficka. Hemma är det femkronor och lägre valörer, här i Las Palmas är det 50 centimes och mindre. Hemma händer det att jag köper något extra inne på ICA om jag har sett en tiggare på utsidan. En påse cashew eller andra nötter till exempel. Det är överkurs här.  Å andra sidan finns här väldigt många fler som försöker få sina medmänniskor att dela med sig.

Jag har förresten lagt märke till att spanjorerna är bättre på att ge pengar på gatan än vad turisterna är. Hur kan det komma sig? Är de mer medvetna om den 30%iga arbetslösheten här på Gran Canaria kanske?

Jag anser mig inte vara bättre eller snällare än de flesta andra, kanske är det tvärtom. Givandet lindrar mina skuldkänslor över att ha det så mycket bättre, och påminner mig om hur tacksam jag är över att ha dragit en vinstlott i livet. Det är inte min mamma, inte min son, inte jag som går med mössan mellan caféborden på strandpromenaden.

För övrigt tror jag inte alls på att man kan uppfostra fattiga människor att resa sig ur sin fattigdom. I alla fall inte genom att stänga sin plånbok.

För några dagar sedan trodde jag att det var nerförsbacke och medvind hela vägen till sista sidan i manus.

Men nu har jag fastnat totalt. Det går inte att få någon ordning på scenen där en äldre manlig psykopat tänker tillbaka på sin barndom.

Någon väldigt känd författare, jag minns inte vem, har sagt att man måste älska alla sina huvudpersoner, även skurkarna. Jag insåg att skurken i min berättelse skildras som enbart ond, och vill fördjupa porträttet av honom.  Det tog inte många rader innan det blev omöjligt att fortsätta.

Igår kväll kom jag på varför. Jag har precis läst ut Tomas Bannerheds Korparna. Det porträtt av en ung pojkes inre liv som skildras i den boken är fullkomligt, det bästa jag läst. Läsaren går in i Klas kropp på första sidan och vill inte lämna den när sista sidan är färdigläst. Inte konstigt om man grips av prestationsångest. Redan igår kväll beslöt jag mig för att hoppa över den här scenen som inte känns bra, och istället ta mig an några kärleksscener som jag verkligen har längtat efter att få redigera.

Så imorse vaknade jag tidigt och började direkt på den första av mina favoritscener innan yogapasset kl 10.00. Det är scenerna som utspelar sig på Flatön under tidigt 50-tal.  Gick hem längs strandpromenaden, köpte glass och lördagsgodis  🙂  och tittade en stund på regattan med gammaldags, latinriggade segelbåtar som pågick.

Det är med skrivandet som med livet. Om det tar emot var lagom envis, fortsätt inte stångas. Hitta en väg runt om eller ombestäm och gå åt ett annat håll.

Nu ska jag fortsätta skriva.