”Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

”Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

”Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

”Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

”Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

Dagens bästa citat kommer från Jenny Bäfvings blogg.

”Det är tveksamt om någon med fungerande internetuppkoppling skriver bra fiktion. ” /Jonathan Franzen

Den här närmiljön kan också göra en rätt ofokuserad.

I förrgår glömde jag vår bröllopsdag. Mitt enda försvar är att det var första gången på trettiosju år som vi inte firade den tillsammans.

Odd glömde såklart inte. När vi kopplade upp varann på Skype satt han där med en stor ros som fyllde hela skärmen.

Ibland får jag frågan vad som är hemligheten bakom att lyckas hålla ihop så länge utan att tröttna. Det finns många svar på den frågan.

Ett svar är: jag vet inte, det har bara blivit så, vi har haft tur.

Ett annat är kanske att vi är så väldigt olika och inte försöker ändra på det. (Eller rättare sagt, inte tillåter den andre att ändra på det.) Vi har alltid haft både gemensamma drömmar och planer och samtidigt egna projekt .

För det mesta har solen lyst över oss. Och det är ju inget annat än tur och befrämjar säkert hållfastheten i en relation.

Nu gäller mer än någonsin att ta vara på nuet. För trettiosju år till blir det ju inte. Karl-Hans och Olli som vi köpte nya båten av var 85, dem brukar vi ha som mått på hur länge vi kommer att orka med båtlivet. Tjugo år till alltså.

Då hinner man segla rätt långt.

Här får du en blomma av mig. En sällsynt sippa som vill växa nära havet.

Kommer du ihåg när jag tog bilden?

Nu hänger molnen tunga över gråblått, upprört hav och det kommer ett regnstänk ibland. Lite skönt faktiskt efter en veckas strålande sol. I natt hade jag  småpanik eftersom det inte kändes bra i ögonen. Grusigt och kliigt och allmänt överansträngt. Tänk om inte ögonen håller för alla dessa timmars stirrande på en skärm? Minst 8 timmar blir det varje dag. Så jag bestämde mig för att ransonera läsande och surfande på kvällen när det är mörkt i rummet. Det känns tydligt att då är det jobbigast för ögonen. Dessutom ska jag vara extremt noga med solglasögon och solhatt utomhus. Och alltid byta till datorglasögonen. Ibland är det frestande att strunta i det, ”bara en liten stund”. Och när jag inte skriver – jag måste inte läsa jämt. Ögonen behöver få vila ibland, jag ska bli bättre på det.

Idag står det ”Grönsaksmarknad” på veckoschemat så då gick jag förstås dit efter morgonens skrivpass. Finns det något underbarare än en stor saluhall i en gammal stad? Den ligger bara en kvarts rask promenad från där jag bor. Nästa gång får kameran följa med, idag fotade jag bara inköpen. För att dra ut på nöjet handlade jag nog i sex olika stånd 🙂

Femte dagen på raken med sol och 30 C mitt på dagen. Över +20 C i vattnet. Så här års kan det faktiskt regna flera dagar i sträck, så jag njuter av min goda tur.
Har dåligt samvete för att jag har det så bra medan Odd stressar med vardagen hemma. Kontraproduktivt… Försöker utnyttja skuldkänslorna i skrivandet.
Just nu har jag fastnat i en svår scen där huvudpersonen återser sin första kärlek som vill återknyta. Han har surfat genom livet på räkmacka, hon är tilltufsad och nybliven änka. Låter inte kul, jag märker det… Måste få till en dialog där det mesta sägs mellan raderna.
Läser samtidigt ”Underbara kvinnor vid vatten”, Monika Fagerholm s prisade debutroman. Så många olika stilar det finns!

52 scener dividerat med 38 dagar blir ungefär 1,5. Minus fyra lediga söndagar och en vecka på slutet när Odd kommer och disciplinen kommer att svikta.
Det betyder att jag bör skriva klart två scener om dagen.

Innan jag började skriva hade jag faktiskt ingen aning om att jag är så beroende av struktur. Listor, planer och uppställningar. Stora pappersark och massor av postitlappar var en mycket viktig del av min packning. Det gör mig lugn att kunna se början, slutet och vägen däremellan. Hur långt jag har hunnit.
Idag är det åter strålande sol. Inte förrän efter lunch når solen min terrass, i gengäld är kvällarna fantastiska.
Nu har jag klarat av morgonens skrivpass och skrivit igenom tre scener, känner mig riktigt nöjd. Dags för en promenad, det får bli barfota på stranden med tanke på alla blåsor på tårna från igår.

Lågvatten.

Vinnarnovellen i ICA-Kurirens tävling publicerades i förra veckans tidning. Det var längesedan jag blev så häpen. Novellen ”Glaskupan” handlar om ett par som flyttar in på ett äldreboende, och kvinnan i berättelsen blir så rasande svartsjuk på en granne som lägger an på hennes man, att hon blandar en stor snorloska i hennes drink. Ja, ni får läsa själva, det är bara att klicka på länken, jag säger inget mer.

Jag förstår att min novell inte hade skuggan av en chans, den är varken rolig eller absurd, vilket juryn anser om ”Glaskupan”. Det skulle vara intressant att läsa övriga pristagares bidrag, jag får hålla utkik i kommande ICA-Kurirer.

Så hur ska man tänka för att ha störst chans att komma på prispallen i en novelltävling? Reglerna som jag fick från en annan veckotidning, och som jag bloggat om i ”Konsten att skriva en veckotidningsnovell” gäller ju knappast i det här fallet. Eller? Ska man gå efter vilka som sitter i juryn och försöka lista ut deras smak?

Nej, jag är faktiskt inte ett dugg besviken, bara väldigt förvånad, som sagt. Och självförtroendet är lite tilltufsat, jag undrar om mina texter någonsin kommer att hitta några läsare. Tänk om min berättarröst är tantig, mossig och helt osäljbar?

Här nedan hade jag lagt ut min novell, men nu har jag skrivit om den lite och skickat in den till Ann Ljungbergs novelltävling istället, därför har jag tagit bort den från hemsidan tills vidare.

Nu är jag här. I sex veckor ska jag redigera min roman till dånet av vågorna som rullar in mot Playa las Canteras. Bruset överröstar just nu ett svagt lördagsdunk från baren längst ner i huset. Balkongen vätter rakt ut mot Atlanten, jag kan se horisonten och  Tenerifas silhuett från min huvudkudde.

När jag kom puttandes min 30 kg tunga hjulväska från busstationen möttes jag av glada hälsningsrop från rumsgrannarna som satt nere på serveringen mitt emot och väntade med min nyckel i ett noga igenklistrat kuvert. Vaktmästaren och hustomten Jacinto är ledig lördag/söndag, men han hade faxat till mig att mina grannar hade nyckeln. Ett norrländsk par som såvitt jag förstår bor här större delen av vintern.

Gissa om det var spännande att låsa upp dörren. Tänk om det skulle vara slitet och med kackerlackvarning och…  jag kunde inte vara säker på att det skulle vara lika fint som förra året. När man bara ska stanna 6 veckor kan man inte paxa för en speciell lägenhet utan får ta den som är ledig.

Men det var alldeles, alldeles underbart. Jag kunde inte ha önskedrömt fram någonting bättre. Det skulle vara blommor på terrassen i så fall, men det är inget som hindrar att jag köper en bougainvillea och planterar i den torra krukan som står där nu.

Ett minimalt kök med en spis med bara två plattor, men ett stort kylskåp med frys. Badrum med badkar och ny tvättmaskin. Ingen TV märker jag just, men den använde jag ändå aldrig förra året så det spelar ingen roll. Jag kan ju se på SVT Play om jag vill, nätet verkar helt OK här på fjärde våningen också.

Nu har jag gått tre vändor till supermercadon och handlat, firat första kvällen med utemiddag på strandpromenaden samt gjort ett veckoschema. Det skymtar på bilden, jag har tejpat upp det på väggen.

Stenhård disciplin är nödvändigt för att hålla arbetsmoralen och humöret uppe, i alla fall fungerar det så för mig.

Dagarna delas in i skrivande från kl 06.00, mat, promenader, bloggande, fotograferande och läsning. Samt Zumba två gånger i veckan, jag har hittat ett ställe nära busscentralen San Telmo i gamla stan.

Nu hoppas jag bara att de två postpaketen med det utskrivna manuset och alla mina faktaböcker hittar hit också. De skickades hemifrån i torsdags. Det är inte jordens undergång om de inte kommer fram, men nästan…