Nu har jag redigerat igenom hela manuset en gång till. Massor av saker har ändrats, förtydligats, tagits bort, lagts till.

Släktskap har klarnat.

Spänningen har skärpts.

Karaktärer har försvunnit eller slagits ihop.

Skurken har blivit en människa.

Huvudkaraktärerna har fått fel och brister.

Mysterier har tillkommit.

Upplösningen har blivit helt annorlunda.

Nu återstår en del arbete med kapitelindelning och finputsning av utseendet i Word.

Samt Följebrevet.

Idag hände en sån där osannolik sak som får en att tro att det finns en mening med allt.

Min roman innehåller bland annat en kärlekshistoria där vår nationalskald Evert Taube är inblandad. Jag har varit väldigt kluven till hur mycket man kan tillåta sig att fabulera omkring en verklig person, och inte vem som helst heller. Samtidigt har jag inte kunnat låta bli.

Evert Taube är soundtracket till hela min barndom, han var min pappas stora idol och vi sjöng hans visor, alla verserna, på vartenda sommarkalas i sjöboden i Fiskebäckskil. Pappa hade dessutom träffat Evert Taube på riktigt, till och med lånat ut pengar till honom, och som tack blivit omnämnd i en av hans böcker. Det var stort!

Hans namn nämns aldrig i min roman, men annars är det många detaljer som gör att man lätt identifierar honom. För att komma närmare Evert har jag läst allt jag kan hitta både av och om honom, och jag har med mig ett par av hans böcker hit till Las Palmas.

Jag bläddrade lite på måfå i ”Jag kommer av ett brusand’ hav – Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader”. Boken är full av mina understrykningar och gula postitlappar. Plötsligt såg jag några rader som jag tidigare missat helt. Evert beskriver bakgrunden och källan till Balladen om Blue Bird av Hull:

”… en dikt är ju en dikt, och att ändra en dikt till överensstämmelse med det inspirerande underlagets verklighet kommer inte i fråga. En dikt skall vara sannolik, men en kopia av verkligheten vill den liksom inte själv gå med på att vara.”

Tack Evert! Precis så kan man ju se på hur den konstnärliga friheten förhåller sig till den faktiska verkligheten, eller ”sanningen”. Du hjälpte mig att sätta ord på det. Dina rader på sidan 111 i ”Jag kommer av ett brusand’ hav” får bli inledningscitat i min bok.

Nu återstår ”bara” de två svåra scener som jag har sparat till sist.

De som kräver att jag sätter mig in i hur det är att vara en äldre, hatisk, manlig psykopat.

Just nu känner jag mig faktiskt lite inspirerad, eftersom det sitter en liten gubbe på strandpromenaden nedanför min balkong och spelar Strangers in the night på panflöjt, med förinspelat komp ur en medhavd anläggning. Sedan två timmar ungefär. Han kommer varje dag och stannar tre timmar.

Han kan den nästan. Kompet låter åtminstone inte falskt.

Ja, jag vet vad jag har skrivit tidigare om gatumusikanter och tiggare. Den här farbrorn hamnar mittemellan. Han har 5 -6 låtar inspelade i sin kompmaskin. Sankta Lucia bland andra. Och Let it be me. Han stampar takten hela tiden och ser ut att njuta av musiken.  Man kan bli psykotisk för mindre. Så egentligen borde jag väl vara tacksam mot honom som försätter mig i rätt stämning.

Egentligen orkar jag knappt sitta upp just nu. Tur att morgonens skrivpass var så lyckosamt annars hade jag haft dåligt samvete efter den här dagen.

På förmiddagen var det yoga. Passen präglas tydligt av vem som leder dem. Idag var det den hårdaste instruktören. Då är jag tvungen att hoppa över en hel del rörelser. Krafterna räcker helt enkelt inte och svetten rinner så att jag halkar med händerna och måste torka mig med handduken medan de andra går upp i brygga eller står på huvudet…

Under nedtrappningen efter passet tittade jag ut mot havet och fick se Teneriffa långt där borta,  den snötäckta toppen på Teide stack upp över molnen.

Plötsligt bara fanns den här tanken i mitt huvud: Nästa år reser jag dit! Nu har jag varit i Las Palmas tre år i rad, och det har bara blivit bättre för varje gång. Nu är det dags att upptäcka något nytt. Ta till exempel julscenen med stallet i Betlehem och de tre vise männen som just nu skulpteras i sand längst upp på playan. Den är lika fantastisk som alltid. Men den är ingen överraskning längre.

Jag ska inte bli en av de där kvinnorna som har varit här varje vinter i femton år och som förvarar sina juldukar och tavlor i källaren till lägenhetshotellet mellan april och oktober. Inget ont om dem, men det är inte min framtidsvision. Det finns för många underbara platser att upptäcka.

Efter yogan gick jag ner till andra änden av playan och bokade tid i surfskolan. Sen gick jag hem och sov en timme innan kursen skulle börja. Hur många mil har jag gått idag? I alla fall två.

Surfkursen var det mest utmattande jag någonsin gjort. Två timmar i vågorna. Då hade jag ändå ingen surfingbräda utan en bodyboard, en bräda som man ligger på magen på.

Man går ut till midjan (ca hundra meter från stranden) och väntar på en brytande våg som man hoppar upp på och följer med. Man har våtdräkt och simfötter och brädan är fastkopplad med ett armband. För att komma ut till rätt ställe måste man hoppdyka med en särskild teknik genom de brytande vågorna som är på väg in och undvika att krocka med resten av surfskolan som också är på väg in och inte kan väja.

Det var bara jag av 20 elever som inte hade en ”riktig” surfbräda, en sån som man står på. Jag är väldigt glad att jag inte var så övermodig att jag valde det. De flesta av de övriga såg ut att svälja ännu mer saltvatten än jag. När en sån där jättevåg bryter över en och man missar upphoppet och istället hamnar inne i vågen, då är man väldigt, väldigt liten och lätt och vad som är upp och ner är en helt hypotetisk fråga. Då gäller det bara att hinna stänga mun och näsa och fortsätta knipa ihop tills centrifugen har stannat.

Farligt? Nä, inte särskilt. En rödklädd instruktör fanns på plats där ute och en stod en bit ut i vattnet  inne vid stranden och såg till att alla som sköljdes iland reste sig igen. Alla elever hade klarblåa västar med nummerlappar. Det värsta som kan hända är väl att man blir överkörd av en annan surfare. Ungefär lika farligt som i en slalombacke alltså.

På något sätt tog jag mig hem efteråt. Nästa gång är på torsdag. Får ändra i 5:2 schemat och flytta halvfastan till fredag. Kroppen skriker efter mat en sån här dag. Fick stanna på vägen hem och äta en banan och en skinkmacka. Det är häftigt att märka kroppens signaler så klart och tydligt. Den är verkligen en maskin som behöver bränsle för att fungera.

Hoppsan, en massa skräp på objektivet, syns väldigt tydligt när det är så mycket himmel på bilderna. Men titta på Teides snötäckta topp istället där uppe bland molnen. Mäktigt!

Las Canteras är ett surfarparadis. Längst söderut på stranden, nära det vackra konserthuset Auditorio Krauss, är surfarnas eget område, med surfskola varje eftermiddag.

Jag ser grupperna med nybörjare stå och torrsurfa på stranden, och följer med blicken hur de ger sig ut i vågorna för första gången. Instruktören står en bit ut i vattnet, ropar och uppmuntrar.

Nybörjarna är i alla åldrar. Nåja, nästan alla.

Jag frågade en av instruktörerna, han på bilden  med den röda västen, om jag är för gammal för att börja. Enligt reklamen på Mojo Surf Canarias har ägaren Eduardo Acosta vunnit allt som går att vinna i form av mästerskap och championships. Tänk om det var han?

”How old are you?”

”I am 63. ”

”Perfect, it is the best age!” Med ett strålande leende, klart strandraggarvarning.

I alla fall.

Jag ska. På tisdag.

”And I will look for you! I never forget a face!!”