Här sitter jag och hulkar i slutet av en veckotidningsnovell.

Inget konstigt med det, om det inte vore för att jag har skrivit den själv.

Antingen är jag extremt lättrörd (högst troligt) eller så har jag skrivit en riktigt bra feelgood. Då ska man gråta på slutet.

Det var ju ett tag sen jag läste den, flera månader. Under tiden har jag bara jobbat med min roman, och den är väldigt långt från feelgood.

Faktum är att jag inte har trott mig om att kunna skriva i den genren. Min stil är … ledsnare. Lite åt Flatön noir.

Humor är därför en annan akilleshäl. Igår kväll läste jag upp ett, i mitt tycke, väldigt roligt stycke ur Åsa Larssons fantastiska ”Till offer åt Molok” för Odd.  Varje kväll lägger jag den boken ifrån mig, efter att ha gjort ytterligare några understrykningar, satt dit ytterligare några postitlappar, mumlande ett mantra för att kunna återta min normala form efter att ha förvandlats till en liten, våt fläck: ”Det finns bara en Åsa Larsson, det finns bara en Åsa Larsson…” Jag är nästan onormalt imponerad av henne. Skulle säkert kunna nedlåta mig till att stalka henne på Bokmässan. Tur att vi seglar på Donau då.

Stycket jag läste upp handlar om hur en av huvudpersonerna försöker övertala sina hundar att sova i hans säng, fast de är uppfostrade med att detta är förbjudet.

Jag tycker det är ett mästarprov i lite sarkastisk humor, de där raderna.

”Vad var det för kul med det?” sa Odd förvånat.

Men vem vet. Kan jag skriva såhär sentimentalt så kan jag kanske vara rolig också?