Avund – gissel eller inspiration?

Under tio eller kanske tjugo år läste jag nästan ingenting, fast jag är en sån bokmal. Jag hann inte. Under de senaste två och ett halvt åren har jag tagit igen det med råge och utvecklat bokbulimi. Alla sorters genrer och författare slukas; från Selma Lagerlöf till Alice Munro och Camilla Läckberg.

Jag har upptäckt hur slarvigt flera av de svenska storsäljarna är skrivna, vilka fel med tempus och perspektiv de gör, vilka tråkiga och förutsägbara historier de dukar upp, missar som skulle förpassa ett debutantmanus direkt till papperskorgen. Den som säljer många böcker kan alltså inte ha fel. Eller rättare sagt: hundratusentals läsare kan inte ha fel.

Man kan få skrivkramp för mindre. Vad tjänar det till att försöka, det hjälper ju inte om man inte skriver i rätt genre. Helst deckare eller krim, men buskis och komiska gamla tanter på landet duger också. Jag vet, det stavas avundsjuka…

Många gånger har det också hänt att en väldigt bra bok har gjort mig förlamad. Hur kan man skriva dialog som Anna Gavalda gör? Hur är det möjligt att skriva så spännande som Åsa Larsson? Så komprimerat som Alice Munro? Hur gör egentligen Maj-Gull Axelsson? För att inte tala om Gillian Flynn, det är inte rättvist…

Så sätter jag mig med mitt eget manus och tycker det är torftigt, platt, simpelt, tråkigt, fantasilöst, präktigt och redan berättat mycket bättre av någon annan. Det sista är nästan det värsta. Att läsa en riktigt bra bok och upptäcka: Herregud, skriver hon också om en katt som pratar? Eller: Va!? Det här handlar ju också om tvillingar som upptäcker att de inte alls är syskon på riktigt!

Så här skriver Ann Ljungberg om avundsjuka i sitt veckobrev:

”Alla har olika förutsättningar och fungerar på olika sätt. Jag såg en gång en intervju där Leonard Cohen jämförde sin och Bob Dylans produktivitet. Jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen, men han sa något i stil med: ”Jag gör i bästa fall 10 bra låtar på 10 år, Dylan skrev nyss en på toaletten.”
Att se en person som utnyttjar sin tid på ett sätt och med en energi som sprudlar av kreativitet kan faktiskt vara en väg in till skrivandet, och ge inspiration. Det vill säga: om du erkänner denna avundsjuka först.”

Längre ner står en sak till som sätter sig i mitt minne: ”Alla måste cykla på sin egen cykel.”

Så bra sagt. Nästan lika bra som: ”Om bara fågeln med den vackraste sångrösten fick lov att sjunga skulle det bli väldigt tyst i skogen.”

Alltså: Jag erkänner att jag är avundsjuk på Anna Gavalda och Kerstin Ekman och Åsa Larsson. Kan jag få lite inspiration till min nya synopsis nu, tack?

35/365 foton 2014. Tema: Man

Jag beundrar verkligen min man som oförtrutet sluggar sig fram och nu har nått sittbrunnen och projekt montering av isolationstransformator och jordplatta, samtidigt som han pluggar på sin utsjöskepparkurs med obegripliga läxor på uträkningar av tidvatten. ”Det är ju bara att kolla i plottern?” säger jag.” Där finns ju ström och vattendjup i realtid och framåt.” Men han hävdar envist att man måste begripa det här med tidvatten på ett djupare plan. Därför får han illustrera fototemat Man.