Om konsten att få publiken att gråta på slutet.

Finns det ett recept på hur man skriver en succéroman?

Nej, naturligtvis inte, svarar författarcoacherna i kör. Då skulle ju vem som helst kunna bli en Stieg Larsson eller en  Karin Brunk Holmqvist. Det finns visserligen regler, men kom ihåg att alla regler är till för att brytas!

Så står man där lika rådvill och nästan lika okunnig som man var från början, innan man hade läst igenom femton handböcker i skrivandets konst.

Men det finns handböcker och så finns det Handböcker. Till den senare kategorin räknar jag The Writer´s Journey, mythic structure for writers av Christopher Vogler. Boken är en bibel, en sån där bok som jag återvänder till hela tiden. Som jag läser och suckar och stryker under i, och tänker: Det är omöjligt, jag kommer aldrig att få till det…

Nu har jag ju bevisligen fått till det, åtminstone har jag skrivit klart en bok, återstår att se vad läsarna tycker om den. Lyckas jag få någon att gråta på slutet? Jag borde såklart checka av mitt manus mot bibelns budord, men det har jag inte vågat.

Idag har en av mina favoritbloggare, Simona Ahrnstedt, skrivit ett inlägg där hon tipsar om bloggen Cracking Yarns. Det visar sig vara en australisk blogg som bygger på Voglers bok men som tar Hjältens Resa ett steg till, och plötsligt får budorden i min bibel att lysa helt lättbegripliga.

Nu börjar jag analysera min roman! Det är så dags. Mittpunkter, vändpunkter och karaktärskriser som bygger upp spänningen inför slutets klimax. Jag upptäcker massor av saker jag skulle vilja ändra på. Saker som det skulle ta flera månader att skriva in i Marvatten.

Nej, det får vara. Jag får lita på att flytet och skrivglädjen jag känt lyfter denna min första bok.

Men nästa bok, den kommer att vara betydligt mer utstuderad och raffinerat komponerad. Där ska jag få läsaren att gråta av rörelse och lättnad, inte bara en gång och inte bara i slutet.

41/365 foton 2014. Tema: Installation.