Tänk om jag hade hållit tyst?

Jag har egentligen ingen lust alls att skriva om det tarvliga slutet på historien om mitt första förlagskontrakt. Men jag vill dokumentera vad som hände, för framtida bruk. Champagneflaskan som såg så fin och speciell ut på etiketten visade sig innehålla något helt odrickbart. Nu är den den jäsande, illaluktande soppan uthälld och vasken rengjord och jag tänker hålla mig till välkända märken i fortsättningen.

Helst vill jag bara glömma och gå vidare. Men så skaffar man sig inte någon livsvisdom. Då måste misstag analyseras och slutsatser dras. Den 18e mars berättade jag på bloggen om hur avtalet med Frank förlag visade sig vara värdelöst. Den dagen hade jag skrivit såhär i den slutna gruppen Författare på Facebook. (Gruppen har över 2000 medlemmar.)

”Nytt avtalsförslag från mitt förlag. Hur ska jag göra?
Jag har redan bestämt mig, men vill ändå gärna ha era synpunkter. För drygt en månad sedan skrev jag på för Frank förlag, ett avtal som granskades av Författarförbundet och fick tummen upp där. Inget garantiarvode, men det kunde jag acceptera eftersom det är ett litet förlag och jag är debutant. Boksläppet bestämdes i kontraktet till 12 juni eftersom manuset enligt förlaget var praktiskt taget klart och inte behövde någon omfattande redigering. Igår fick jag ett nytt avtalsförslag eftersom förlaget ändrar inriktning och i fortsättningen inte kommer att acceptera returer från återförsäljare. Man kallar sig nu agent (?) och förlag. För mig innebär det att jag erbjuds betala 90 000kr + moms för 1500 inbundna ex och ebok, att utgivningen skjuts fram till oktober, att min bok ska säljas på förlagets hemsida, att jag ska säljas in för föreläsningar ”i nya kanaler” och att Frank får provision för dessa föreläsningar och 50% av vinsten från bokförsäljningen vid dessa föreläsningar. Dessutom talas i svepande ordalag om byggande av författarskap, utlandsrättigheter och försäljning av filmrättigheter. Yippee, eller hur? Jag som bara är en dum stackars debutant tycker givetvis att detta låter helt underbart. Visst ja, det glömde jag ju, de ska sälja in mig ”så mycket som möjligt” till press, morgonsoffor etc för att på så sätt bygga mitt författarskap. Varsågod Dag Öhrlund, du får min historia.”

Effekten blev enorm. Det kom över 136 kommentarer på inlägget. De flesta uppmanade mig att kontakta advokat  och kräva tillbaka mina rättigheter, vilket jag också gjorde. Det visade sig att det fanns fler än jag som hade dåliga erfarenheter av förlaget. Stormen i facebookgruppen ledde till att bokhandelns egen facktidning Svensk Bokhandel ringde mig och intervjuade, och Författarförbundet gjorde ett särskilt utskick till alla Franks författare för att få in fler av förlagets kreativa avtalsförslag. Sen trodde jag att allt var över och pustade ut, lättad över att ha fått tillbaka mina rättigheter.

Då kom ett meddelande på mobilen, från en författarvän: ”Jag vill inte ge dig högt blodtryck, men har du sett vad som står om dig på Franks hemsida?”

Jag hade fått en särskild textruta under rubriken Aktuellt. Illvilliga formuleringar beskrev att ”bloggaren Katinka Bille Lindahls mysdeckare Marvatten” inte kunde ges ut på grund av dålig försäljning. Inga bokhandelskedjor ville ha boken och därför hade Frank förlag inte råd att ge ut den…

Facebookgruppen kreverade igen. Jag har aldrig i mitt liv fått så mycket stöd och uppmuntran. Så lågt och så oseriöst agerat mot en debutant.  En hämnd för att jag skvallrat för 2000 andra författare och blivande författare om hur lite värt ett förlagskontrakt kan vara.

Dessutom var det lögn. Jag fick ett meddelande på facebook från en inköpare på central nivå i en av de stora kedjorna. Hen talade om att ingen av kedjorna hade tagit ställning till min roman över huvud taget. Alla hade backat redan när Frank förlag avslöjade att de i fortsättningen inte tänkte acceptera returavtal (att bokhandeln får lämna tillbaka osålda böcker).

Nu kunde jag väl känna mig lugn och lättad? Men den motbjudande texten fanns kvar på förlagets hemsida. Jag kände mig smutsig. I den ena kommentaren efter den andra uppmanade mig mina vänner i facebookgruppen att göra något.

Vad kunde jag göra?

I fredags kom så artikeln i Svensk Bokhandel  om alla klagomål på Frank förlag, författare som inte fått sina pengar i tid, intervjun med mig och en varning från Författarförbundet. Medan jag läste den blev det självklart vad jag skulle göra.

Jag mailade till förlaget och talade om att jag visste sanningen om varför min bok inte blivit såld, och att jag tänkte tipsa ett antal tidningar om min historia, för att varna andra godtrogna debutanter för de faror som lurar i förlagsdjungeln.

Dagen efter var texten på hemsidan borta.

Och nu vill jag bara gå vidare, inte lägga mer energi på denna trista erfarenhet.

Om jag hade hållit tyst från början, svalt den sura medicinen utan allt oväsen på facebook? Då hade jag kommit undan åtminstone slutscenerna.

Men jag hade skämts. Över att ha låtit mig luras.

”Ingen ska få skita mig på näsan”, sa min pappa en gång, anledningen har jag glömt. Men andemeningen sitter djupt i min själ.

Om jag hade hållit tyst hade jag inte heller fått känna värmen från alla Författare på Facebook. Den var överväldigande, den ska jag minnas länge, länge.