Under tiden.

Det är synd att jag inte kan länka till Åsa Larssons facebooksida. Hon skriver just nu en sorts helt fantastiska dagboksberättelser som är hälften fantasi, hälften verklighet. Det är läslycka att få vara hennes vän på facebook.

Egentligen kan jag inte läsa Åsa Larsson utan att förvandlas till en liten gul pöl under köksbordet, men så länge jag  inte skriver, utan bara har nästa bok i huvudet, går det bra.

Jag kan inte skriva när jag ger efter för frestelsen att vänta. Och just nu väntar jag så intensivt på att få besked. Tre mail eller telefonsamtal från betydelsefulla kontakter väntar jag på. Alla har lovat att höra av sig senast efter påsk. Detspelaringenrollhurdetblir försöker jag intala mig själv, men det lurar förstås ingen, i alla fall inte mig.

Tur att det finns så mycket praktiskt båtjobb att ägna sig åt. Jag, som annars måste fråga Odd varje gång hur man startar skruvdragaren, har plötsligt fått oanade verkstadstalanger. Inte nog med att jag har startat jätteprojektet Nåta om teakdäcket, och kommit ganska långt med det, jag har dessutom åtagit mig att slipa ratten.

Egentligen är det ren snålhet, jag frågade på snickeriet vad det skulle kosta, och de sa fem, sex tusen för att slipa och lacka ratten. Tack, nu fick jag just råd med min efterlängtade lyxgrill, tänkte jag. Nu har det blivit panik eftersom teakdäcket tar så lång tid. Snart är det sjösättning och innan dess ska ratten lackas minst sex gånger säger Odd.

Men båtpanik är nog vad jag behöver just nu, för att inte bli tokig av att vänta.