Ikväll har författaren och bästsäljaren Elizabeth Gilmore (”Eat, Pray, Love”) gett mig styrka och mod. Här berättar hon om hur hon hittade  tillbaka till kreativitet och harmoni efter att ha misslyckats med uppföljaren till sin världssuccé ”Eat, pray, love”.

Hon insåg att hon älskar skrivandet mer än något annat i livet. Själva handlingen att skriva var det hon älskade, det betydde mer än att lyckas, till och med mer än hennes ego.

”Succé eller fiasko spelar ingen roll, det är skrivandet som är mitt hem. Det enda viktiga är att jag skriver på en bok nu, och att jag kommer att skriva en bok till efter den, och sen en bok till, och en bok till.”  

Hon talar om vikten av att hitta sin passion i livet, det man älskar mer än sitt ego, och att hålla fast vid den kärleken. Antingen det handlar om att uppfinna saker, att hjälpa andra människor eller att föda upp pudlar. När man har hittat den passionen, som hon liknar vid en plats, kan man tryggt bygga sitt hem där, utan att behöva vara rädd för att knäckas av vare sig en succé eller ett fiasko.

Nu längtar jag ännu starkare efter att äntligen komma iväg. Efter tid som inte räknas, dagar som flyter i varann, efter tystnad och ostörda timmar inuti författarbubblan. Vi har pratat om våra respektive förväntningar, det är viktigt att veta vad den andre hoppas på inför en så lång resa, så tätt tillsammans. Båda ser vi fram emot mycket ostörd egentid. Jag med mitt romanskrivande, Odd med sina publikationer. Det låter ju inte klokt egentligen, hur ska det gå till med allt slussande och all navigation som kräver koncentration och närvaro.

Nyckeln är förstås att inte ha bråttom. Vi jagar inget mål, vi är på väg och samtidigt redan hemma. Att stanna en dag extra på en fin plats betyder inte att vi förlorar tid.

Idag har jag äntligen kunnat börja göra det trivsamt ombord, Odd blev klar med att täta alla läckande slangklämmor och rörkopplingar i undervåningen. Jag har lagt in nya bäddmadrasser i förpiken och kantsydda mattor i salongen, dammtorkat hyllor och tvättat teakdäcket rent från all vintersmuts och slipdamm. Packat skafferilådorna och suttit en lång stund i sittbrunnen och bara njutit i kvällssolen.

Och i trädgården blommar magnolian. Jag har själv planterat den, för sex eller sju år sedan.

I år är den precis så vacker som jag drömde att den skulle bli.