En natt i Marstal gästhamn blev sex. Nu äntligen har den hårda vinden lagt sig, imorgon tidigt ger vi oss av mot Kiel. Följ oss på www.marinetraffic.com om du vill. Båten heter Ellem.

Ett par timmar idag har jag tillbringat på biblioteket, och fått veta en massa om hur det gick till när Carsten Jenssen skrev sin roman ”Vi, de drunknade.” Bibliotekarien Iben Örum berättade hur de samlade ihop äldre öbor på föreläsningskvällar där författaren dels läste upp texter han arbetade med, dels fick höra en massa gamla historier och ta del av privata brev och foton. Hon berättade att Carsten hade velat skildra livet på ön ur kvinnornas synvinkel, men beslöt sig för att ge upp den ambitionen när han möttes av deras reaktion på hans texter. ”De tyckte att han drev med dem, att han gjorde sig lustig. Han insåg att han inte kunde sätta sig in i deras situation”.

Bibliotekariens berättelse väckte många tankar. Tankar om vilken sorts bok min uppföljare ska bli. Jag vill verkligen inte att Fiskebäckskil ska upplevas som en kuliss.  Även om det är precis vad samhället har blivit på bara några decennier. Marstal kanske hamnar där också. Men för hundra år sedan var livet en kamp för överlevnad på båda ställena. Tänk om jag kunde lyckas skildra det på ett trovärdigt sätt, och dessutom skapa en spännande historia. Idag har jag fått kika i ett nyckelhål och se hur Carsten Jensen gjorde.

På torsdag är det slut på lågtrycken, då kommer det fina vädret!  Åtminstone några dagar. Då går vi Kielkanalen istället, dagens plan är: torsdag Kiel, fredag Rendsburg, lördag Cuxhaven, söndag Nordeney, måndag Delfzijl eller Lauwersoog och därefter in i Hollands kanaler. Masten tar vi av någonstans i Holland.

Eftersom vi ska motorisera på kanalerna minst ett år känns det väldigt roligt att få segla lite till först, och spännande att få prova på Nordsjön och tidvatten. I fint väder alltså. I nödfall kan vi smita in i land igen redan där Kielkanalen slutar.

Tyvärr måste jag rapportera ännu en dag av svordomar och stön. Det hade blivit något fel med watten i dataskåpet. En switch skulle ha 24 istället för 5 och då gick det inte att koppla över samma kontakt och då måste det mesta göras om. Om jag fattade rätt. Jag drog mig undan till kyrkan för research, jag samlar namn. Sju votivskepp svävade under valven. Ett stramt och enkelt kyrkorum, inget bjäfs. Tyst och tomt.

Tortyroffret på korset gör mig alltid beklämd, den makabra staffettpinnen som förmedlar skuld och rädsla mellan generationerna påminner mig om hur främmande jag känner mig inför den religion jag ändå formats av. Men i Marstals kyrka märkte man den knappt framför en lysande altartavla i starka färger, målad av ett eller flera barn. Tavlan föreställer en man i en båt på ett stormigt hav, man ser fiskarna i djupet, en hotfull våg och ett ljus från himlen. Den vackraste altartavla jag någonsin sett.

Laurits, Katrine, Hermine och Ewald. Tack för att jag hittade er.