Det är springflod och skiljer fyra meter på högvatten och lågvatten just nu i Cuxhaven. Fyra meter! Två gånger per dygn strömmar obegripliga mängder vatten ut och in genom de stora floderna. När vi gick ut genom slussen i Brunsbuttel var klockslaget noga planerat för att vi skulle få medström ut till Cuxhafen.

Mitt första intryck när vi rutschade ut i strömmen i Nordsjön var: men så stort det är! När vi planerade rutten på Ipad och sjökort såg den så ynka smal ut, den lilla remsan mellan farleden och land som vi var tvungna att hålla oss till. Man går inte ut och knör med containerfartygen och tankersen som är på väg in till Hamburg. Man åker inte rullskridskor mitt på motorvägen heller.

Vi kanade snabbt på tvärs över motorvägen och ut på vår kant, och där fanns ju gott om plats. Odd påminde mig om ett av sina favoritordspråk: På grunt vatten skrattar snigeln åt valfisken. Här var vi säkra för monstren. Men Gud så fort det gick! Över tre knop utöver våra 6,5. Ibland var vi uppe i tio knop. Det låter kanske inte särskilt fort, men det är en kuslig känsla att bäras fram av en kraft som man inte kan påverka. Dessutom blåste det lite mer än vad som var sagt, runt nio meter per sekund  nordlig vind. Hård motvind i samband med utström varnas det för, det blir väldigt besvärliga vågor när vind och vatten vill åt olika håll. Det här var ju ingen hård vind, men ganska otrevligt blev det ändå på sina ställen. Fast vi flög fram så bröt vågorna över båten och det slog och brakade så att Sigge blev ängslig.

Äntligen var vi framme vid det trånga inloppet in till hamnen. Vi hade bestämt innan att jag skulle köra en bit förbi öppningen och sedan gå mot strömmen in, för att ha kontroll över båten. Med tio knops fart är det lätt hänt att missa ett par meter i sidled, inte så bra när man ska pricka en smal passage. Nu fick jag gasa för fullt för att komma upp i tre knop motströms och styrfart. Allt gick bra och det fanns gott om lediga platser. Det är fortfarande lika kul att studera reaktionerna när folk upptäcker att det är frun som kör båten och mannen som har hand om förtöjningen. Många verkar ta för givet att det beror på att Odd inte kan köra, stackars man. Han får massor av hjälp när vi närmar oss en tilläggsplats, och kommer jag in lite snett eller fel är alla så förstående och alerta med tampar och törn. Lyckas jag få till en perfekt angöring, vilket faktiskt händer allt oftare, är det ingen som bryr sig. Utom Odd förstås, världens bäste instruktör.

Idag vilar vi och planerar den fortsatta seglingen. Ska vi våga oss ut till frisiska öarna och Nordeneye, för att sedan gå in till Lauwersmeer i Holland? Eller ska vi smita in vid Wilhemshaven och ta kanalvägen som börjar där?  Odd vågar nog, men jag …

Vill ha…

I min fantasi var Kielkanalen ful, smutsig, stressig och bullrig. Som att ge sig ut på cykel mitt i trafiken på Götaleden ungefär.
Och så forsar man fram i en blågrön serpentin genom stora flockar av svanar, koltrastarna jublar och man glömmer bort att vara hungrig eftersom dofterna av hägg och raps mättar så bra. Man vinkar till fiskande gubbar och känner sig ungefär som när man åker båtarna med Leon på Liseberg.
Vi startade från Marstal kl 7:30 och hade en fin översegling, fast det kunde blåst lite mer. I Kiel fick vi vänta på att slussa in på grund av något tekniskt fel med ljussignalerna. Vi var enda båten. Vilken känsla, första slussen!
Sen blev vi stående en lång stund i kanalen vid rött ljus bakom ett stort fartyg som måste vänta in mötande trafik. Så när vi kom till Rendsburg, där vi hade bestämt att övernatta, var klockan nästan 20.00. Senare än så får fritidsbåtar inte vistas på kanalen.
Utmattade styrde vi in i första bästa marina som visade sig vara en högst privat anläggning med bara 8 – 10 platser utanför en inhägnad kolonilott. 10 Euro per natt, el på bryggan. ”Jag bor själv i Skagerack, knacka bara på om det är något”, sa hamnkaptenskan, en mager vithårig gammal dam, och pekade på en av båtarna vid bryggan.