”Sailing yacht Ellem, you are heading into danger!”

Det första riktiga anropet någonsin på vår VHF skulle naturligtvis komma från den holländska kustbevakningen. Det var något konstigt med farleden efter den frisiska ön Shiermonnikoog in mot Lauwersoog där vi skulle slussa in. Sjömärken fattades eller stod på fel ställen. Sjökortet var helt nytt, inköpt av hamnkaptenen på Nordeney igår. Jag hade lagt rutten både i Seapilot och på sjökortet. Odd hade räknat hur och när med- och motström skulle sätta in. Allt hade gått perfekt ända tills det var dags att sikta mot land. Till slut tyckte vi att det stämde hyfsat med prickarna och djupkurvorna, fast det var oväntat lite vatten under kölen. Då hörde vi namnet på vår båt dåna ur radion.

”Sailing yacht Ellem, sailing yacht Ellem, you are heading into danger! You must immediately turn around, the fairway has been moved!” Sen följde en lång harang positioner som Odd försökte uppfatta och anteckna, medan jag slog stopp och back och snodde runt på stället. Kaos. Var var vi? Vart skulle vi?

Vårt nya sjökort visade alltså fel, liksom det nyss uppdaterade kortet i Seapilot. Något kort för Holland hade vi inte i vår Garmin. Sandbankar hade flyttat på sig under vintern. Grunt hade blivit djupt, och djupt hade blivit grunt. Kustbevakningen såg oss på AIS och kunde dirigera in oss på rätt kurs, en helt nydragen farled. De hade väl beredskap, vi var nog inte de första. Ibland är det inte dumt att Storebror ser en.

Innan detta hände hade seglingen varit rena drömmen. Någonstans utanför Borkum kom sommaren och det blev för varmt för långbyxor och långärmat. Eftersom vi gick från Nordeney redan halv sex på morgonen turades vi om att sova nån timme. Sen solade vi i sittbrunnen, filosoferade tyst var och en på sitt sätt, Odd med Sigge, jag med anteckningsboken. Och så åt vi goda smörgåsar och bryggde kaffe. Nordsjön ville mig väl kände jag. Den falska smilfinken.

Nu ligger vi tryggt vid en brygga i Lunegat en bit in i Holland insvepta i doften av nygödslade åkrar, blommande hundkex och annalkande regn. Råkorna grälar i askens krona och om det inte verkade så överpastoralt skulle jag beskriva ljudet av avlägsna koskällor. Det måste faktiskt vara det som klonkar långt bort. Det är tjugosex grader varmt kl 19.30. Nu blir det sill och genever, det har vi förtjänat.

Mellan hav och land, på sand som skrider…