Kan hon så kan jag! Lelystad 26 maj.

Sedan vi kom in i Holland har jag sett fler kvinnliga skeppare än jag gjort i hela mitt liv. I alla åldrar, och de kör alla sorters båtar. I går såg vi rakt in i styrhytten på en hundrameterspråm som forsade fram i farleden. Där satt en mamma med ett barn i knät och styrde.  I gyttret mitt inne i Lemmers stadskärna kom en stor holländsk träskuta manövrerad av en ung tjej som baxade in skutan till kaj helt utan problem.  I Urk såg jag en kvinna backa in i den trånga hamnen med en 50 fotare och snyggt och precis t fickparkera i en lucka. Jag studerade henne hela tiden, det såg så enkelt ut. Fyra killar sprang med linor och fendrar, hon satt helt cool och körde fram och back och snurrade på ratten och la till lugnt och säkert.

Odd har förklarat principen för hur jag får kontroll över aktern när man backar.  I teorin har jag inga problem. Jag är dessutom en stjärna på att backa med hästsläp. Det är lätt. Hästtransporter driver inte iväg med vinden. ”Du måste ge mer gas så att du får styrfart bakåt”, säger Odd. ”Sen rättar du upp aktern med en liten skjuss framåt.”  Hittills har våra fåtaliga övningar slutat med panik och smitning ut till vänster. ”Vi försöker igen en annan dag”, säger jag. Det är en avskyvärd känsla att förlora kontrollen över sex ton.

Men idag gjorde jag det! Det blev nödvändigt att flytta till en annan plats för att kunna ta av genuan, det blåste från fel håll. När vi var klara och skulle tillbaka hörde jag mig själv säga: ”Jag backar in.” Jag såg den coola kvinnan från Urk för min inre blick, kände hennes händer ratta den dubbelt så stora och tunga båten, fylldes av hennes  lugn och backade lugnt och metodiskt in mellan pålarna till bryggan.

Det är väldigt viktigt med förebilder. Något att tänka på i dessa tider när rasism och främlingsfientlighet börjar bli rumsrent. Det jag gör eller säger kan stärka någon annan, någon jag inte känner eller kanske inte ens märker.