Storkar och pråmar. Arnhem 31 maj.

Idag lördag vaknar vi i de brustna drömmarnas gästhamn i Arnhem. En restaurangpråm och en bostadspråm för en familj med tre ganska små barn och två hundar. En tillhörande liten gästbrygga. Det kunde varit så perfekt. Ett flytande paradis. Rottingmöblerna är bekväma, inredningen mysig med massor av sjömansnostalgika och romantiska smådetaljer, lyktor i hörnen, vinstockar i krukor och en meny som vågar. Med dito hisnande prislista. För oss i alla fall, vi går ut på stan och äter haaring och musslor.

Men båtplatsen är konstigt billig, och vi ser tänkbara gäster vända efter att ha stått en stund på kajen högt där ovanför och tittat ner. Snart förstår vi varför. Någon här kämpar en ojämn kamp mot alkoholen. Förmodligen i första hand mannen, de andra får slåss på köpet. Det märks på allting. Överallt utom just inne i själva restaurangen är det förfallet, smutsigt, hoplappat, ofärdigt. Uppifrån är synen helt obarmhärtig, när man ser vad som döljer sig på baksidor och innanför plank. Skräp, sopor, tomflaskor.

Finns det något sorgligare än rostiga barncyklar och trasiga leksaker som ingen bryr sig om att plocka bort? Vi skulle också ha vänt om vi kommit till det här stället uppifrån. Vi skulle aldrig gått den branta stålrampen ner till den flytande mardrömmen.

Arnhem är berömt för ett hemskt slag som utkämpades om en bro när andra världskriget nästan var slut. Tusentals soldater miste livet.  Här finns ett museum som Odd ska besöka  nu på förmiddagen. Jag behöver inte gå på krigsmuseum för att föreställa mig all sorg och allt meningslöst lidande. Inte för att bli en fredligare människa heller. Det behöver inte Odd heller. Men han känner sig lite tvungen för Allmänbildningens skull. Inte jag.

Igår låg vi i Zutphen, en fin liten stad som vi inte såg mycket av. Man måste kunna hoppa över om man ska komma till Frankrike någon gång. Det går inte fort på Ijsel med stadiga tre knop i motström. Som bäst kommer vi upp i fem knop men då måste man styra allra längst ut i kanten där strömvirvlarna är vådliga och vrider ratten ur händerna på en. Vi får bytas om att styra varje halvtimme för att orka.

Ett av mina katastrofscenarier har gällt möte med pråm som visar blå skylt. I flodkurvorna kan yrkestrafiken välja att mötas på fel sida, på grund av ström och djup. En stor pråm kan vilja gena genom en trång kurva. Men då måste mötande fartyg också gå över på fel, dvs vänster sida. Man möts alltså styrbord mot styrbord. Pråmarna kan vara 100 meter långa och mer, den blå skylten sitter uppe på styrhytten längst bak, pråmskepparen fäller upp den för att visa att han vill byta sida. ”Tänk om vi inte hinner över på andra sidan?”  Jag ältar och ängslas och fasar för situationen att behöva korsa floden framför näsan på en framforsande pråm.

Så händer det, och under mitt styrpass förstås. En gigantisk mötande pråm vänder upp sin blåa skylt och tänder dessutom en blänkande liten lampa bakom. Det går smidigt och helt utan problem att byta sida i tid. Flera gånger händer det, nervöst blir det bara när två stora pråmar som möts just när den ena tänker köra om oss, plötsligt vänder upp sina blåa skyltar och det är helt omöjligt att kasta sig ut framför fören på den omkörande pråmen. Så vi blir kvar på högerkanten, och pråmarna avbryter sin byta-sida-manöver. Vi tänkte själva och tänkte rätt, pråmskepparen vinkade vänligt åt oss.  (Han hade tre personbilar parkerade på däck bredvid sin bostad, det är ju långhelg här med, kanske hade de gäster.)

Storkar ser vi hela tiden. Här sitter en rovfågel i toppen av ett boträd. Kanske väntar den på att ungen ska lämnas obevakad?

En liten pråm. De stora är mer än dubbelt så stora. Tvätten torkar nog snabbt.

Morgon på floden Ijsel. Motströmmen på 3 knop syns inte, men den finns.