31 maj

Storkar och pråmar. Arnhem 31 maj.

Idag lördag vaknar vi i de brustna drömmarnas gästhamn i Arnhem. En restaurangpråm och en bostadspråm för en familj med tre ganska små barn och två hundar. En tillhörande liten gästbrygga. Det kunde varit så perfekt. Ett flytande paradis. Rottingmöblerna är bekväma, inredningen mysig med massor av sjömansnostalgika och romantiska smådetaljer, lyktor i hörnen, vinstockar i krukor och en meny som vågar. Med dito hisnande prislista. För oss i alla fall, vi går ut på stan och äter haaring och musslor.

Men båtplatsen är konstigt billig, och vi ser tänkbara gäster vända efter att ha stått en stund på kajen högt där ovanför och tittat ner. Snart förstår vi varför. Någon här kämpar en ojämn kamp mot alkoholen. Förmodligen i första hand mannen, de andra får slåss på köpet. Det märks på allting. Överallt utom just inne i själva restaurangen är det förfallet, smutsigt, hoplappat, ofärdigt. Uppifrån är synen helt obarmhärtig, när man ser vad som döljer sig på baksidor och innanför plank. Skräp, sopor, tomflaskor.

Finns det något sorgligare än rostiga barncyklar och trasiga leksaker som ingen bryr sig om att plocka bort? Vi skulle också ha vänt om vi kommit till det här stället uppifrån. Vi skulle aldrig gått den branta stålrampen ner till den flytande mardrömmen.

Arnhem är berömt för ett hemskt slag som utkämpades om en bro när andra världskriget nästan var slut. Tusentals soldater miste livet.  Här finns ett museum som Odd ska besöka  nu på förmiddagen. Jag behöver inte gå på krigsmuseum för att föreställa mig all sorg och allt meningslöst lidande. Inte för att bli en fredligare människa heller. Det behöver inte Odd heller. Men han känner sig lite tvungen för Allmänbildningens skull. Inte jag.

Igår låg vi i Zutphen, en fin liten stad som vi inte såg mycket av. Man måste kunna hoppa över om man ska komma till Frankrike någon gång. Det går inte fort på Ijsel med stadiga tre knop i motström. Som bäst kommer vi upp i fem knop men då måste man styra allra längst ut i kanten där strömvirvlarna är vådliga och vrider ratten ur händerna på en. Vi får bytas om att styra varje halvtimme för att orka.

Ett av mina katastrofscenarier har gällt möte med pråm som visar blå skylt. I flodkurvorna kan yrkestrafiken välja att mötas på fel sida, på grund av ström och djup. En stor pråm kan vilja gena genom en trång kurva. Men då måste mötande fartyg också gå över på fel, dvs vänster sida. Man möts alltså styrbord mot styrbord. Pråmarna kan vara 100 meter långa och mer, den blå skylten sitter uppe på styrhytten längst bak, pråmskepparen fäller upp den för att visa att han vill byta sida. ”Tänk om vi inte hinner över på andra sidan?”  Jag ältar och ängslas och fasar för situationen att behöva korsa floden framför näsan på en framforsande pråm.

Så händer det, och under mitt styrpass förstås. En gigantisk mötande pråm vänder upp sin blåa skylt och tänder dessutom en blänkande liten lampa bakom. Det går smidigt och helt utan problem att byta sida i tid. Flera gånger händer det, nervöst blir det bara när två stora pråmar som möts just när den ena tänker köra om oss, plötsligt vänder upp sina blåa skyltar och det är helt omöjligt att kasta sig ut framför fören på den omkörande pråmen. Så vi blir kvar på högerkanten, och pråmarna avbryter sin byta-sida-manöver. Vi tänkte själva och tänkte rätt, pråmskepparen vinkade vänligt åt oss.  (Han hade tre personbilar parkerade på däck bredvid sin bostad, det är ju långhelg här med, kanske hade de gäster.)

Storkar ser vi hela tiden. Här sitter en rovfågel i toppen av ett boträd. Kanske väntar den på att ungen ska lämnas obevakad?

image

En liten pråm. De stora är mer än dubbelt så stora. Tvätten torkar nog snabbt.

image

Morgon på floden Ijsel. Motströmmen på 3 knop syns inte, men den finns.

image

image

29 maj

Regn och fleecetröja i Zwolle 28 – 29 maj.

Åtta timmars motorgång i ösregn, motström och på slutet en missad broöppning som ledde till en timmes väntan vid en industrikaj. Se där vår kanaldag igår. Zwolle är en jättefin liten stad med en vallgravsomgärdad innerstad i form av en stjärna. En gång i tiden har det funnits befästningar i varje udd av stjärnan. Nu är det stadskaj med park och fina gästplatser, som att ligga i Göteborg mellan Stora Teatern och Kungsportsplatsen ungefär.
Det är så kallt att vi måste ha värmen på i båten. Jag sitter nu på det enda öppna fiket inom gångavstånd, med fleecetröja på och varmaste Musto-jackan hängd över stolen. Odd byter motorolja och har börjat montera avgaslarmet som ska varna oss om någonting blockerar motorns kylvatten. Plastpåsar eller sjögräs till exempel.

Alla affärer och även de flesta cafeer är stängda eftersom det är en för oss okänd helgdag i Holland. Synd, det hade varit mysigt att tillbringa en dag här och strosa runt bland kullerstensgränder och små torg. Men nu går vi vidare mot Deventer så snart slussen öppnar efter lunchpausen. Om den öppnar…

Tidplanen, som vi sagt att vi inte har, håller inte för verkligheten. Paris innan midsommar kan vi glömma om vi inte vill hetsa oss genom Holland och Belgien med 8 – 10-timmarspass varenda dag, och det vill vi inte.

Kanske blir sommarhamnen i franska Namur, och kanske tar vi tåget hem istället för flyg. Men varför har jag börjat tänka på hemfärd redan? Ridå!

Bild på Zwolle till dagens inlägg har jag inte tagit än eftersom regnet som sagt öser ner. Odd tycker att det räcker med foton på honom som mekaniker eller elektriker. Allting fungerar ju faktiskt otroligt bra ombord. Att det blivit så mycket installerande och skruvande beror på att vi gav oss iväg utan att vara färdiga. Det var ett bra beslut.

27 maj

Strippad i Lelystad 27 maj.

Hela dagen har vi jobbat med att masta av och förpacka masten och allt som hör till riggen. Vant och stag och spridare tar vi med oss, mast och bom och storsegel får stanna här tills vidare. När vi kommer fram till Marseille – eller Svarta Havet – ringer vi ett transportföretag som hämtar masten.

Det känns väldigt skönt att slippa ha med sig en tolv meter lång mast som sticker ut både akterut och förut, skymmer sikten och är i vägen. Det kostar 250 Euro att förvara den här i ett år, sen kostar förstås lastbilstransporten en del också. Men minsta missöde med masten i en sluss eller en hamn, så kostar reparationen mer.

Vi sa hejdå till masten och kände att den var i goda händer. Imorgon börjar den ”riktiga” kanalfärden. Första planerade natthamn är Zvolle, sedan Deventer, Doesburg, Mookerplaas, Maastrich. Och sen Belgien: Liege och Namur, innan det är dags för kanalernas kungarike – Frankrike. Då är vi redan inne i första juniveckan. Kommer vi att hinna till Paris innan det är dags att hitta en sommarhamn och flyga hem till midsommar?

lapp

 

mast

26 maj

Kan hon så kan jag! Lelystad 26 maj.

Sedan vi kom in i Holland har jag sett fler kvinnliga skeppare än jag gjort i hela mitt liv. I alla åldrar, och de kör alla sorters båtar. I går såg vi rakt in i styrhytten på en hundrameterspråm som forsade fram i farleden. Där satt en mamma med ett barn i knät och styrde.  I gyttret mitt inne i Lemmers stadskärna kom en stor holländsk träskuta manövrerad av en ung tjej som baxade in skutan till kaj helt utan problem.  I Urk såg jag en kvinna backa in i den trånga hamnen med en 50 fotare och snyggt och precis t fickparkera i en lucka. Jag studerade henne hela tiden, det såg så enkelt ut. Fyra killar sprang med linor och fendrar, hon satt helt cool och körde fram och back och snurrade på ratten och la till lugnt och säkert.

Odd har förklarat principen för hur jag får kontroll över aktern när man backar.  I teorin har jag inga problem. Jag är dessutom en stjärna på att backa med hästsläp. Det är lätt. Hästtransporter driver inte iväg med vinden. ”Du måste ge mer gas så att du får styrfart bakåt”, säger Odd. ”Sen rättar du upp aktern med en liten skjuss framåt.”  Hittills har våra fåtaliga övningar slutat med panik och smitning ut till vänster. ”Vi försöker igen en annan dag”, säger jag. Det är en avskyvärd känsla att förlora kontrollen över sex ton.

Men idag gjorde jag det! Det blev nödvändigt att flytta till en annan plats för att kunna ta av genuan, det blåste från fel håll. När vi var klara och skulle tillbaka hörde jag mig själv säga: ”Jag backar in.” Jag såg den coola kvinnan från Urk för min inre blick, kände hennes händer ratta den dubbelt så stora och tunga båten, fylldes av hennes  lugn och backade lugnt och metodiskt in mellan pålarna till bryggan.

Det är väldigt viktigt med förebilder. Något att tänka på i dessa tider när rasism och främlingsfientlighet börjar bli rumsrent. Det jag gör eller säger kan stärka någon annan, någon jag inte känner eller kanske inte ens märker.

backa

26 maj

Lelystad 26 maj. Internet är fantastiskt!

Hurra! Äntligen fungerar internetinstallationen som det var tänkt. Vi kan sitta och jobba ombord var och en för sig med trådlös uppkoppling till en router som via en antennförstärkare plockar upp wifi-signalen från marinan.

Imorgon kl 11 åker masten av, kranen är bokad. Idag ska vi förbereda för det, ta av segel och bom, koppla bort el ur masten, lossa på undervanten, dra ur skot och fall och nedhalare och lite till. Vi ligger i jättestora Deko Marina, flera kilometer från närmaste mjölkaffär, så vi längtar härifrån, men kommer knappast iväg innan onsdag morgon.

Saker som sänker humöret idag: Odd har åkt på nån sorts virus. Resultatet av EU-valet.

arbete

internet

 

 

25 maj

Urk och Lelystadt 25 maj.

Cykeltur runt Urk, punktering efter 6 km, räddad av hjälpsam chef på Wärtsilä, härligt bad i Ijselmeer, kort segling i ingen vind till Lelystadt, Skriver mer en annan dag, taskigt Internet.

 

image

Dekorationer, överallt dekorationer. Vad skulle jag vilja ha på min grindstolpe?

kostolpe

Cykling på vallen som håller Ijselmeer utanför och som gett Holland bördig jordbruksmark på gammal sjöbotten. VIlken byggnadsverk!

Leylystad 26maj

 

25 maj

24e maj. Urk, IJselmeer.

Jag känner igen mig direkt. Först tror jag att det beror på likheten med Fiskebäckskil, eller Mollösund, eller Smögen. De låga husen som trängs för att skydda varandra från vinden, upptrampade  genvägar som sniker självklart tätt förbi husknutar och rakt genom trädgårdar  för att det är snabbaste vägen ner till båten. Butikerna med krimskrams och snabbmat och lokal keramik.

Urk vid IJselmeer är ett gammal fiskeläge där kampen för livet blivit en krydda i en pittoresk kuliss för söndagsseglare på jakt efter någonting annorlunda. Sådana som vi. Fast det är långt till högsäsong finns inte en ledig plats i gästhamnen. De flesta är helglediga holländare eller tyskar.

Jag går omkring med kameran och känner mig obekväm, som en betalande inkräktare. Överallt  fantastiska motiv. Hus och gamla fiskebåtar, ett begravningståg med bara män klädda i svarta folkdräkter i procession från kyrkan. Jag följer efter dem till ett torg med ett minnesmärke. Torget är packat med folk, många av kvinnorna har långa svarta klänningar, männen och barnen är också speciellt klädda. Massor av kransar och blommor. Någon håller tal. Jag förstår att det handlar om en man och familjeförsörjare som drunknat under fiske.

Det är någonting särskilt med Urk, som gör att samhället  påminner mig mer om det självständiga, okuvade Marstal än om det våldtagna Smögen. Det märks på människorna. Redan hamnkaptenen utmärkte sig. När jag läser i broschyren han lämnade över förstår jag vad det är jag känner igen. Ön. Urk var ett fiskesamhälle på en ö i havet i tusen år, innan vallen byggdes, vattnet sjönk undan och Urk blev en del av fastlandet.

Vi får en HallbergRassy utanpå oss, paret ombord är tyska långseglare som talar bra engelska och är väldigt trevliga. De blir väldigt upprymda när vi berättar att vi bor nära Ellös, nära varvet där deras båt är byggd. Det tar bara en kort stund innan de känns som våra vänner, vi bjuder hem dem till oss när de kommer på Öppna varv i sommar.

 

image

Äntligen har vi fått instruktioner från Garmin som gör att AIS- målen syns i plottern utan att VHF-n lägger av.

image

 

23 maj

23e maj. Lemmer, Holland.

Tjugosju sjömil i krypfart genom holländska kanaler. Det är inte tråkigt en enda minut, kanske för att allt är nytt och väldigt annorlunda mot vårt båtliv hittills. När vi kom till sista stora bron innan IJselmeer  svarade ingen på VHF-anrop. Efter en lång stund körde en stor  båt från Rijkswaterstaat upp bredvid oss och berättade att bron var avstängd. Vi måste ta en stor omväg. Tur att vår Ellem bara har 1,50 m djupgående, annars hade vi fått vända. Nu smög vi oss sakta fram på smala vattenstigar mellan täta vassruggar och hoppades att ekolodet visade lite fel. Inget sjökort hade vi heller när vi blev tvungna att lämna Den ståendemastrouten som alltså blev en återvändsgränd på slutet. Men vi kom ju rätt till slut i alla fall. Och i takt med att svårigheterna övervinns blir vi (mest jag) modigare. Idag har vi till exempel slussat ihop med en gigantisk pråm, en scen som jag har spelat upp för mitt inre många gånger med olika fruktansvärda situationer. Men det gick hur lugnt och fint som helst.

Det luktar lagård precis överallt. Jag gillar den doften, så jag klagar inte. Men det är konstigt att det kan lukta ko mitt ute på en stor sjö, och mitt inne i en stor stad som Lemmer där vi ligger nu.

Vi ligger mitt inne i stadskärnan, i en kanal som skär rakt genom centrum med en liten öppningsbar bro i varje ända. Klockspelet I kyrkan levererar en lång melodi varje hel timme, men bara till klockan nio som tur är. Runt omkring oss svallar ett intensivt sorlande, skrattande och klirrande, på kajerna går uteserveringarna ända ner till vattnet.

När vi kom in vid sextiden fanns en sista plats ledig inne vid en kaj. När jag var nästan färdig med tilläggningen och bara skulle backa några meter pekade någon på båten bakom varnande upp mot himlen. En stor lind lutade sin krona ut över vattnet. Övervantet rev med sig några blad ner på däck, men inget gick sönder. I sådana lägen drabbas jag fortfarande av lätt panik och gör saker för fort. För mycket gas, för häftiga svängar. Odd hinner inte tänka ut några goda råd. Det hade varit bättre att ligga blick stilla och tänka i det här läget. Nästa gång!

image

22 maj

22 maj. Natthamn Wergea.

Snart har vi varit ute halva tiden. Jag visste att det skulle gå fort, men inte så fort. Idag har vi passerat mer än tio broar. Alla måste anropas på VHF, en del vill ha broavgift innan man släpps igenom. Då sticker brovakten ut ett långt metspö där det dinglar en holländsk träsko i ett snöre, och så lägger man pengarna i den. Två euro per bro ungefär. Någon växel hinns inte med, så det går åt rätt mycket mynt. Här stannade vi för att växla pengar och handla lite.

image

Nu ligger vi för natten i Wergea. Grodorna kväker, änderna med sina ungar har ätit upp vårt gamla frukostbröd och försvunnit in i vassdjungeln, koltrastarna har tystnat. Himlen är målad av en av de gamla mästarna. Det luktar så starkt lantbruk att jag undrar om det kommer att sitta kvar i kläderna. Vi är en av två gästbåtar längs kajen i byn. Vi kom inte ända in utan körde fast i leran en meter ut. Tur att vi har med oss plankan i ek från Ängön. 🙂  För en stund sedan kom en tant med en goodiebag från kommunen, fylld med broschyrer, småkakor, lakritskarameller och rabattkuponger hos bagaren och slaktaren med flera.

Imorgon ska vi försöka hinna till Lemmer. Sedan väntar sista seglingen i IJselmeer innan avmastning.

Om jag inte hade skrivit det här blogginlägget om Wergea hade den här dagen snart varit helt bortglömd. Det är märkligt. Varje minut är ju full av nya synintryck, lukter och ljud. Var lagras allting? Inte i mitt medvetna minne i alla fall.

image

21 maj

21 maj. Haveri i Dokkum.

Inte så dramatiskt som rubriken antyder. Jag är bara lite yrkesskadad efter ett helt liv med oneliners. När vi lämnat den lilla hamnen Lunegat och låg inne i en sluss märkte jag plötsligt att bogpropellern inte tog. Om du undrar vad en bogpropeller är så talar det till din fördel, du hör inte till båtayatollornas inre krets. Där är bogpropellrar bara för veklingar. Med hjälp av den kan man nämligen fuska sig till fina och precisa manövrer med båten. Bogpropellern sitter under fören, och kan putta fören i sidled åt valfritt håll. Ovärderligt vid tilläggning och när man behöver ligga helt still och vänta till exempel på en broöppning.

Att fortsätta en längre sträcka utan den var otänkbart. I värsta fall skulle vi behöva hitta ett varv som kunde lyfta upp båten. Dyrt och tidskrävande. I bästa fall var det bara något som fastnat i propellern och orsakat att en brytpinne, en sorts säkring i propellermotorn, hade gått av. Vi fortsatte till närmaste stad Dokkum som låg bara en timme bort, hittade en otroligt fin förtöjningsplats under en kvarn där vi körde stadigt fast i gyttjan. Odd försvann ner i källaren under förpiken och jag flydde ut på stan. Det går inte att vara i närheten när han Reparerar.

När jag kom tillbaka  var bogpropellern lagad.

Nu ska jag vädra mina fördomsfulla tankar om Holland som jag kommit fram till efter att ha flanerat i Dokkum några timmar och iakttagit.

Holländare är glada, sociala och konstnärliga. Alla talar engelska och gillar ABBA. De pyntar sina hus och trädgårdar som om de deltog i en utställning, vilket de kanske i själva verket gör. Fönstren i alla hus är stylade som skyltfönster eller en teaterscen, med stora, iögonfallande installationer av blommor och vackra ting, och man förstår att det är meningen att man ska glo rakt in i deras liv. Holländare älskar djur, alla har hund och helst ska man ha mer än en.

Alla holländare cyklar, bilarna får passa sig och hålla sig på sin kant, och man ser nästan inga stora bilar. Även de som ser dyra ut är små. Det är helt ofarligt att cykla här och därför använder ingen enda hjälm. Mammorna cyklar glatt mitt i trafiken med ett barn på styret och ett barn baktill och ett barn bredvid. Samt hunden i en liten vagn på släp.

Holländare älskar båtar och har aldrig hjärta att ta farväl av en båt som de har delat livet med. Den får ligga kvar vid kanalkanten utanför huset tills det växer upp träd genom durken och vassen vajar runt styrhytten.

Holländare har förstått det här med att ”de ska va gott å leva”. Därför stänger alla affärer klockan 18.00 och sen är det tomt på gatorna i den lilla staden Dokkum men fullt av barn som badar i kanalen. Broarna slutar öppna och stänga redan klockan fyra. SPAR och Supermarket och glasskiosker och tobaksaffärer stänger … ja, det går inte att köpa ett vykort ens efter klockan sex. Kanske på macken, jag gick aldrig dit.

Jag tror jag skulle kunna leva här. Det är helt andra vibbar än i Danmark och Tyskland. Går inte att förklara men går heller inte att förneka. Se här utsikten från båten ut just nu.

image

image

image

image

 

image

 

1 2 3