Det första riktiga anropet någonsin på vår VHF skulle naturligtvis komma från den holländska kustbevakningen. Det var något konstigt med farleden efter den frisiska ön Shiermonnikoog in mot Lauwersoog där vi skulle slussa in. Sjömärken fattades eller stod på fel ställen. Sjökortet var helt nytt, inköpt av hamnkaptenen på Nordeney igår. Jag hade lagt rutten både i Seapilot och på sjökortet. Odd hade räknat hur och när med- och motström skulle sätta in. Allt hade gått perfekt ända tills det var dags att sikta mot land. Till slut tyckte vi att det stämde hyfsat med prickarna och djupkurvorna, fast det var oväntat lite vatten under kölen. Då hörde vi namnet på vår båt dåna ur radion.

”Sailing yacht Ellem, sailing yacht Ellem, you are heading into danger! You must immediately turn around, the fairway has been moved!” Sen följde en lång harang positioner som Odd försökte uppfatta och anteckna, medan jag slog stopp och back och snodde runt på stället. Kaos. Var var vi? Vart skulle vi?

Vårt nya sjökort visade alltså fel, liksom det nyss uppdaterade kortet i Seapilot. Något kort för Holland hade vi inte i vår Garmin. Sandbankar hade flyttat på sig under vintern. Grunt hade blivit djupt, och djupt hade blivit grunt. Kustbevakningen såg oss på AIS och kunde dirigera in oss på rätt kurs, en helt nydragen farled. De hade väl beredskap, vi var nog inte de första. Ibland är det inte dumt att Storebror ser en.

Innan detta hände hade seglingen varit rena drömmen. Någonstans utanför Borkum kom sommaren och det blev för varmt för långbyxor och långärmat. Eftersom vi gick från Nordeney redan halv sex på morgonen turades vi om att sova nån timme. Sen solade vi i sittbrunnen, filosoferade tyst var och en på sitt sätt, Odd med Sigge, jag med anteckningsboken. Och så åt vi goda smörgåsar och bryggde kaffe. Nordsjön ville mig väl kände jag. Den falska smilfinken.

Nu ligger vi tryggt vid en brygga i Lunegat en bit in i Holland insvepta i doften av nygödslade åkrar, blommande hundkex och annalkande regn. Råkorna grälar i askens krona och om det inte verkade så överpastoralt skulle jag beskriva ljudet av avlägsna koskällor. Det måste faktiskt vara det som klonkar långt bort. Det är tjugosex grader varmt kl 19.30. Nu blir det sill och genever, det har vi förtjänat.

Mellan hav och land, på sand som skrider… 

Idag har vi vilat. Gårdagen tog på krafterna, fast det var underbart på alla sätt. Kanske är det allt nytt och all koncentration som gör att man blir så trött? Dessutom en 2-dag när vi bara äter soppa, skönt att ta det lite lugnt då. Vi försöker hålla på halvfasta måndagar och torsdagar, varför ändra på matvanor som fungerar så bra?

Imorgon bitti,  redan 5.30 för att hänga på utgående tidvatten, lämnar vi den här ön och fortsätter seglatsen utanför frisiska öarna. Morgondagens etappmål är Laudersook i Holland. 60 sjömil, den sista långa seglingen innan kanalerna. Vi tänker gå ”Stående mastrouten” till  IJselmeer och masta av där, innan vidare färd genom Holland, Belgien och ner mot Paris.

Den 17 maj på kvällen var jag ganska säker på att Nordsjön får vänta på mig. Det blåste kallt och argsint, kvällspromenaden ut på husbilsparkeringen med fri utsikt mot det stora havet ingav absolut ingen lust att ge sig ut dit. Tvärtom. Backa bandet. Kielkanalen är min melodi.

Men så kom jag att tänka på Linda Lindenau, hon som skrivit boken ”Ta rodret, kvinna!” och som jag lyssnade till på en av Stina Janssons seglarmingel i Göteborg. Linda är en s k vanlig kvinna som bestämde sig för att inte låta rädslan styra sitt liv, och som gör en massa spännande saker trots att hon hela tiden måste kämpa mot sina katastroftankar. (Läs hennes blogg, du får googla själv det är så omständligt att länka just nu.)

Jag tänkte: Vi har en säker båt, väderutsikterna är bra, vi är väl förberedda. Det värsta som kan hända är att det blir väldigt jobbigt och obehagligt. Sen tänkte jag: Och man kan faktiskt alltid vända. I nästa stund kom jag på att det kan man inte alls, inte med en hel flod tidvatten i häcken.

Jag bestämde mig i alla fall för att tänka positivt. Och vi vaknade till en strålande morgon helt utan vind. Gled ut i Elbes famn klockan sex och vaggade iväg som en barkbåt i en fors. Kokade gröt på vägen ut, tog snart av oss fleecetröjor och mössor och turades om att styra och slösola i sittbrunnen. Det kom lite lagom vind, fem meter per sekund från rätt håll, och vi hissade genuan. En tumlare och en säl syntes i kölvattnet. Massor av havsmonster i stål passerade eller låg och väntade i stora flockar, vi räknade till över 20 på ett ställe, men vi höll oss utom räckhåll.

På hela dagen idag har jag inte varit rädd en enda sekund, vi har haft stenkoll på allt: ström, kurs, navigation, mötande. Att hitta in från havet till Nordeney var den värsta utmaningen, det skulle jag inte vilja göra om i sämre väder. Fyra meter vatten under kölen mellan sandrevlarna och fyra knops motström innan hamninloppet. Men ikväll, efter 73 sjömil, tolv timmar och solsvedda kinder, är jag kompis med Nordsjön.

– Posted using BlogPress from my Ipad

Vi som trodde Nordeney var ett litet mysigt fiskeläge…

Det är springflod och skiljer fyra meter på högvatten och lågvatten just nu i Cuxhaven. Fyra meter! Två gånger per dygn strömmar obegripliga mängder vatten ut och in genom de stora floderna. När vi gick ut genom slussen i Brunsbuttel var klockslaget noga planerat för att vi skulle få medström ut till Cuxhafen.

Mitt första intryck när vi rutschade ut i strömmen i Nordsjön var: men så stort det är! När vi planerade rutten på Ipad och sjökort såg den så ynka smal ut, den lilla remsan mellan farleden och land som vi var tvungna att hålla oss till. Man går inte ut och knör med containerfartygen och tankersen som är på väg in till Hamburg. Man åker inte rullskridskor mitt på motorvägen heller.

Vi kanade snabbt på tvärs över motorvägen och ut på vår kant, och där fanns ju gott om plats. Odd påminde mig om ett av sina favoritordspråk: På grunt vatten skrattar snigeln åt valfisken. Här var vi säkra för monstren. Men Gud så fort det gick! Över tre knop utöver våra 6,5. Ibland var vi uppe i tio knop. Det låter kanske inte särskilt fort, men det är en kuslig känsla att bäras fram av en kraft som man inte kan påverka. Dessutom blåste det lite mer än vad som var sagt, runt nio meter per sekund  nordlig vind. Hård motvind i samband med utström varnas det för, det blir väldigt besvärliga vågor när vind och vatten vill åt olika håll. Det här var ju ingen hård vind, men ganska otrevligt blev det ändå på sina ställen. Fast vi flög fram så bröt vågorna över båten och det slog och brakade så att Sigge blev ängslig.

Äntligen var vi framme vid det trånga inloppet in till hamnen. Vi hade bestämt innan att jag skulle köra en bit förbi öppningen och sedan gå mot strömmen in, för att ha kontroll över båten. Med tio knops fart är det lätt hänt att missa ett par meter i sidled, inte så bra när man ska pricka en smal passage. Nu fick jag gasa för fullt för att komma upp i tre knop motströms och styrfart. Allt gick bra och det fanns gott om lediga platser. Det är fortfarande lika kul att studera reaktionerna när folk upptäcker att det är frun som kör båten och mannen som har hand om förtöjningen. Många verkar ta för givet att det beror på att Odd inte kan köra, stackars man. Han får massor av hjälp när vi närmar oss en tilläggsplats, och kommer jag in lite snett eller fel är alla så förstående och alerta med tampar och törn. Lyckas jag få till en perfekt angöring, vilket faktiskt händer allt oftare, är det ingen som bryr sig. Utom Odd förstås, världens bäste instruktör.

Idag vilar vi och planerar den fortsatta seglingen. Ska vi våga oss ut till frisiska öarna och Nordeneye, för att sedan gå in till Lauwersmeer i Holland? Eller ska vi smita in vid Wilhemshaven och ta kanalvägen som börjar där?  Odd vågar nog, men jag …

Vill ha…

I min fantasi var Kielkanalen ful, smutsig, stressig och bullrig. Som att ge sig ut på cykel mitt i trafiken på Götaleden ungefär.
Och så forsar man fram i en blågrön serpentin genom stora flockar av svanar, koltrastarna jublar och man glömmer bort att vara hungrig eftersom dofterna av hägg och raps mättar så bra. Man vinkar till fiskande gubbar och känner sig ungefär som när man åker båtarna med Leon på Liseberg.
Vi startade från Marstal kl 7:30 och hade en fin översegling, fast det kunde blåst lite mer. I Kiel fick vi vänta på att slussa in på grund av något tekniskt fel med ljussignalerna. Vi var enda båten. Vilken känsla, första slussen!
Sen blev vi stående en lång stund i kanalen vid rött ljus bakom ett stort fartyg som måste vänta in mötande trafik. Så när vi kom till Rendsburg, där vi hade bestämt att övernatta, var klockan nästan 20.00. Senare än så får fritidsbåtar inte vistas på kanalen.
Utmattade styrde vi in i första bästa marina som visade sig vara en högst privat anläggning med bara 8 – 10 platser utanför en inhägnad kolonilott. 10 Euro per natt, el på bryggan. ”Jag bor själv i Skagerack, knacka bara på om det är något”, sa hamnkaptenskan, en mager vithårig gammal dam, och pekade på en av båtarna vid bryggan.

En natt i Marstal gästhamn blev sex. Nu äntligen har den hårda vinden lagt sig, imorgon tidigt ger vi oss av mot Kiel. Följ oss på www.marinetraffic.com om du vill. Båten heter Ellem.

Ett par timmar idag har jag tillbringat på biblioteket, och fått veta en massa om hur det gick till när Carsten Jenssen skrev sin roman ”Vi, de drunknade.” Bibliotekarien Iben Örum berättade hur de samlade ihop äldre öbor på föreläsningskvällar där författaren dels läste upp texter han arbetade med, dels fick höra en massa gamla historier och ta del av privata brev och foton. Hon berättade att Carsten hade velat skildra livet på ön ur kvinnornas synvinkel, men beslöt sig för att ge upp den ambitionen när han möttes av deras reaktion på hans texter. ”De tyckte att han drev med dem, att han gjorde sig lustig. Han insåg att han inte kunde sätta sig in i deras situation”.

Bibliotekariens berättelse väckte många tankar. Tankar om vilken sorts bok min uppföljare ska bli. Jag vill verkligen inte att Fiskebäckskil ska upplevas som en kuliss.  Även om det är precis vad samhället har blivit på bara några decennier. Marstal kanske hamnar där också. Men för hundra år sedan var livet en kamp för överlevnad på båda ställena. Tänk om jag kunde lyckas skildra det på ett trovärdigt sätt, och dessutom skapa en spännande historia. Idag har jag fått kika i ett nyckelhål och se hur Carsten Jensen gjorde.

På torsdag är det slut på lågtrycken, då kommer det fina vädret!  Åtminstone några dagar. Då går vi Kielkanalen istället, dagens plan är: torsdag Kiel, fredag Rendsburg, lördag Cuxhaven, söndag Nordeney, måndag Delfzijl eller Lauwersoog och därefter in i Hollands kanaler. Masten tar vi av någonstans i Holland.

Eftersom vi ska motorisera på kanalerna minst ett år känns det väldigt roligt att få segla lite till först, och spännande att få prova på Nordsjön och tidvatten. I fint väder alltså. I nödfall kan vi smita in i land igen redan där Kielkanalen slutar.

Tyvärr måste jag rapportera ännu en dag av svordomar och stön. Det hade blivit något fel med watten i dataskåpet. En switch skulle ha 24 istället för 5 och då gick det inte att koppla över samma kontakt och då måste det mesta göras om. Om jag fattade rätt. Jag drog mig undan till kyrkan för research, jag samlar namn. Sju votivskepp svävade under valven. Ett stramt och enkelt kyrkorum, inget bjäfs. Tyst och tomt.

Tortyroffret på korset gör mig alltid beklämd, den makabra staffettpinnen som förmedlar skuld och rädsla mellan generationerna påminner mig om hur främmande jag känner mig inför den religion jag ändå formats av. Men i Marstals kyrka märkte man den knappt framför en lysande altartavla i starka färger, målad av ett eller flera barn. Tavlan föreställer en man i en båt på ett stormigt hav, man ser fiskarna i djupet, en hotfull våg och ett ljus från himlen. Den vackraste altartavla jag någonsin sett.

Laurits, Katrine, Hermine och Ewald. Tack för att jag hittade er.

Vi ligger kvar i Marstal, fast vi har flyttat oss till gästbryggan för segelbåtar. Ibland kommer det in någon sönderblåst tysk båt, men antalet gästbåtar är färre än tio. Vindstyrkan pendlar fortfarande mellan 10 – 13, värst är det på nätterna. Dessutom regnar det, häftiga skurar som kommer plötsligt och slutar lika abrupt.
Idag var det dags för Odd att ta strid med it-skåpet där wifi och 3G ska mötas och ge oss trådlöst ombord. Eller hur det nu fungerar. Installationerna innebär en hel del svärande, så jag har suttit på Aerö bibliotek och skrivit.
På onsdag verkar det som om vinden är pålitligt svagare och kommer från rätt håll. Förhoppningsvis har även vågorna hunnit lägga sig. Just nu är våghöjden upp till 1,5 meter, inte kul alls. Vi satsar nog på att gå raka vägen över till Travemunde, även om det tar 10 -11 timmar. Men som sagt, vi väntar på rätt väder först.
Väderprognoser är som knark. Man kan bli helt beroende. Danska vädret, tyska vädret, YR, GRIBfiler från USA – nya prognoser flera gånger om dagen och alla är lite olika. Vindriktning, våghöjd, strömriktning, vindstyrka, nederbörd…
En lång promenad längs ” lilla havet” hann vi med mellan regnskurarna. Det är en stor lagun där sanddyner skyddar mot Östersjöns vågor och strandskogen ger lä mot vinden. Sigge borstas noga utomhus varje dag, hundhår i båten vill vi inte ha.

Ur loggboken (Odd):” Inblåsta i Marstal. 10 – 14 SW. F.m. mycket regn. Kyligt. Fint besök på Sjöfartsmuseet.”

Vi valde bort att ta det där väderfönstret och sticka iväg över Östersjön redan på lördagen. Kände plötsligt motvilja mot att skynda härifrån. Vad var svaret på frågan: Varför har vi så bråttom från fascinerande Marstal? Stress och prestation av gammal vana, hinna så långt som möjligt, så fort som möjligt?

Lördagen var min födelsedag dessutom. Vi plockade fram cyklarna istället, och invigde Sigges släpkärra. Cyklade nästan 1,5 mil fram och tillbaka till Aerököbing, på en cykelled som hette Östersöleden. En av mina mest minnesvärda födelsedagar, fast det regnade och jag cyklade omkull. Raps och syrener doftade och ejderungarna flydde pipande ut från strandbrynet när vi kom susande.

Idag har vi lagt ett par timmar på Marstals sjöfartsmuseum och sett kanske en fjärdedel av allt intressant som finns där.  Marstal har massor gemensamt med Fiskebäckskil och för min del innebar besöket användbar research.

Imorgon ska jag sitta på biblioteket och skriva. Det verkar dröja ända till onsdag innan vi kan hoppas på en dräglig översegling till Tyskland. Våra grannar vid bryggan kom från Kiel igår och hade haft en besvärlig segling. Inte så mycket för vindens skull som för vågorna. Just nu regnar det iskalla småspik och hela båten skakar och gungar i vindbyarna. Som gjort för att sitta i soffan och träna ukulele medan Odd läser Göran Schildt. 🙂

Vi blev kvar i Nyborg en dag extra.   Jag har sista ordet om vi lämnar kaj eller inte. Jag är nämligen ängsligast och försiktigast på den här båten. Säger prognosen 10 m/sek blir det inga öppethavpassager. Högst 8 får det blåsa om det är flera timmars gång, och då får det inte lura hårdare väder i närheten.  Det brukar alltid bli lite mer vind än prognosen säger, och det är en himla skillnad på 10 och 12 m/sek. Jag kanske blir modigare med tiden, det får visa sig.

Odd har fått ordning på AIS så nu kan du hitta vår aktuella position genom att söka efter Ellem på www.marinetraffic.com

Nu ligger vi i Marstal, sista hamnen innan skuttet över till Tyskland. Kanske redan i morgon, det beror på vädret. Marstal innesluter mig direkt i sin öfamn, jag känner mig hemma så fort vi kommit in bland de små husen. Sparvarna kvittrar, det luktar hav och eldning i köksspis, inte sån där lyxbrasa i kamin utan den andra sortens röklukt, den som jag minns från Fiskebäckskil kalla höstkvällar.

Vi lade oss anarkistiskt vid en tilltalande brygga, struntade i skylten ”Kun tillat for skip over 25 m”. Efter lunch och vila började Odd skruva på nästa projekt vilket innebar att förarplatsen förvandlades till Mulle Mecks garage. Ett dovt undervattensmuller satte plötsligt båten i gungning och vi rusade båda två upp i sittbrunnen. En jättelik holländsk skuta siktade på den bit av bryggan som fortfarande var ledig. Den såg definitivt längre ut än 25 meter. Det var otänkbart att vi skulle hinna flytta oss. Det behövdes inte heller. En oberörd PerOscarssonkapten manövrerade in sin skuta på spring, det tog tio minuter sen smekte hans långsida bryggan och ett fyra meters bogspröt darrade några decimeter från vårt förstag.

Ingenting blir författat. Fast det finns massor av ledig tid är den upphackad, det finns ingen obruten tid till att skriva koncentrerat. Jag måste hitta något sätt att förhålla mig till det, om jag inte ska bli stressad och irriterad. Kanske gå in för att iaktta folk och natur och anteckna istället? Så snart vi har kommit in i kanalsystemet ska jag börja med mina långa morgonpromenader igen, så att hjärnan får springa fritt.

Marstal har gratis wifi som bara hoppar in av sig själv och hälsar välkommen så fort jag öppnar paddan. Bara en sån sak! Nu ska jag göra ett nytt försök att låna hem Carsten Jensens ”Vi, de drunknade” från biblioteket till min läsplatta. Regnet piskar på däck och blåsten ruskar i riggen. Värmaren surrar och Odd suckar i elskåpet. En typisk läskväll.

Autopiloter. Sigge får sitta i husses knä under gång. Han skulle aldrig ens försöka hoppa upp i mitt.