Vi gick från Ebeltoft innan kl 9 i ösregn, bleke och väldigt dålig sikt och angjorde Nyborg 19.30 i strålande sol och frisk vind. Eftersom vädret blev bättre och bättre under eftermiddagen ändrade vi våra planer och sträckte förbi Kerteminde vidare under bron över Stora Bält.

Det var så befriande att kunna hissa seglen, stänga av motorn och ändå forsa fram i 7,5 knop med vinden från sidan.

Fast Sigge gillar inte när det lutar. Och jag blir arg när Odd tvunget måste pressa ut allt som går av båten även när jag behöver öppna kylskåpet. Det är fullt möjligt att undvika att allt i hela kylskåpet rasar ut på durken. Hur enkelt som helst faktiskt. Bara att släppa lite på skoten eller falla av. Man måste inte kappsegla hela tiden.

Nu ligger vi allra längst in i Nyborgs hamn, mitt i centrum, bara ett stenkast från kyrkan.

Imorgon blir det för mycket vind igen, vi blir kanske liggande en dag extra här. Jag hoppas att vår AIS är igång innan vi fortsätter söderut. Det var inte kul i dimman i morse.

Inget spännande att berätta idag. Vinden har tjutit, Odd har gnisslat tänder och jag har flängt omkring på en massa ärenden, som till exempel att hitta wifi för att ladda hem AIS programmet och köpa krympslang och ovanliga säkringar. Till slut förbarmade sig en bilverkstad.
Wifi verkade däremot länge helt hopplöst. I kväll upptäckte jag i alla fall ett nätverk utanför en pub och lyckades övertala den unga killen bakom disken att ringa sin chef för att fråga efter lösenordet. Alla gäster rökte öppet och självklart.
När jag äntligen sniglat hem 24 mb var jag förvandlad till en levande fimp och fick knappt komma ombord för att hämta handduk och schampoo.
Men nu har vi snart AIS och trådlöst Internet!

Upplevelsen att komma i hamn är alltid lika känslosam. Först ser man bara konturen av land genom regndiset, sen dyker alla förväntade prickar och bojar upp precis där de ska, sist öppnar sig en smal öppning mellan två stenpirar och man styr tacksam in i hamnfamnen. Räddad!
I morgon blir det för blåsigt för oss på havet, därför gjorde vi ett längre skutt idag än vi tänkt. Istället för att gå till tråkiga Grenå, där vi riskerade att bli inblåsta flera dagar, gick vi ända till mysiga Ebeltoft.
Fast så värst mysigt är det inte här heller en kall, regnig dag i början av maj. Inte en enda gästbåt utom vi, och hamnkontoret stängt.
Nu blir vi här åtminstone två nätter. Odd ska roa sig med att koppla AIS och internet, montera slingerkojen och försöka få tyst på värmaren plus en del andra saker.
Jag ska skriva på min uppföljare.
Idag har jag läst ut Berta Wilhelmssons memoarer och upptäckt ett nästan kusligt sammanträffande. Hennes man konstnären Carl Wilhelmsson spelar en viktig roll i min nästa roman, och det visar sig att han var nära vän med disponent Hjalmar Lundbohm från Kiruna! Samme Hjalmar som är en av huvudkaraktärerna i min författaridol Åsa Larssons ”Till offer åt Molok”.
Jag ser det som ett tecken från ovan att jag är på rätt spår.

Vi gick klockan sex söndag morgon från fashionabla Varberg med sina spahotell och strandpromenader där halva befolkningen kvällen innan verkade upptagna med att shoppa eller äta glass och den andra halvan cruisade runt i stora amerikanska vrålåk. Efter sju timmar i bråkig dageneftersjö, men lagom vind, nådde vi den lilla ön mitt i havet där knappheten och kampen för tillvaron märks extra tydligt så här års. Bara fyra gästande båtar i hamnen som har plats för 250. Stängda caféer och tillbommade skjul som snart ska fixas till för säsongen med handmålade pittoreska skyltar och blomsterpottor. Sex ortsbor sitter på en bänk vid en sjöbod, mumlet jag hört på avstånd upphör när jag passerar och försöker mig på en hälsning.  Någon nickar tillbaka men de förblir tyst gloende på mig, den vandrande plånboken. Jag klandrar dem absolut inte. Mitt enda berättigande här, som objuden gäst i paradiset, är min vilja att betala för mig. Jag tror att jag har en liten aning om hur det kan kännas att sitta där på bänken i sommar, medan miljonärernas båtar fyller hamnbassängen. Jag kan föreställa mig deras förakt när grilltöcknet sänker sig över bukten och skrål och skräp tar över stranden och kajerna. Jag accepterar mitt främlingskap, här är jag bara en av ”dom”, en som aldrig vandrat längs stranden med döden i hjärtat och blicken sökande över havsytan, som inte tvingats sälja familjegården till sommargäster och själv flytta till fastlandet, eller ännu värre, aldrig kommit härifrån. Jag är en av dom som gjort havet till min lekstuga, samma hav som har tagit deras barn och grannar och arbetskamrater. Inte konstigt om de är trötta på att låtsas gilla mig.

Inblåsta i Varberg. Vi gav oss ut mot Anholt på försök i förmiddags, men vände tillbaka mot den lugna hamnen redan efter någon halvtimme. För stora vågor och för mycket vind. Hela dagen har ägnats åt att skruva fast saker och sjösäkra inredning och prylar. Ikväll blev vi hembjudna på middag till goda vänner som  vi inte har träffat på flera år, och som hade sett på Facebook att vi var i stan. Internet är fantastiskt! Kan man få det på sin gravsten? Glada och varma i själen kryper vi till kojs i en båt som nu är betydligt mer sjömansmässig efter en dags skruvande. Imorgon kl 6 gör vi ett nytt försök mot Anholt. Den här bilden togs igår kväll när det fortfarande var lugnt och stilla. Det är svårt att föreställa sig hur obehagligt det kan vara bara några timmar senare därför att vinden tagit i.

Igår bävade jag lite inför 48 sjömil nästan helt utan skyddande skärgård, men det blev en propagandasegling som kunde användas i en reklamfilm för sjöscouterna. 6 – 7 sekundmeter plattläns, dvs med vinden rakt akterifrån, och väldigt lite sjögång. Vi flöt fram över Kattegatt som en svan med genuan på styrbordssidan och storseglet åt babord. Turades om att sitta i kaptensstolen och läsa och hålla utkik medan autopiloten styrde. Till och med Sigge kunde koppla av och sova bort timmarna i sin sjökoj.

När vi kom fram till Varbergs hamn och skulle ta ner seglen blåste Odds älskade keps, inköpt i Newport, i sjön. Vilken tragedi! Keps överbord. Vi cirklade runt i en kvart och letade, jag försökte trösta med att det var i alla fall ett värdigt slut för hans favoritkeps. Till slut gav vi upp, jag drog en lättnadens suck eftersom jag inte alls gillade situationen med Odd på däck med båtshaken i högsta hugg.

På kajen i inre hamnen väntade vännen och fd kompanjonen Hans som jag träffar alldeles för sällan, och nu är klockan plötsligt midnatt och en kväll fylld av kärlek, minnen och god mat väntar på att smältas.

På bilden syns Nidingen i bakgrunden. Den fyren har jag bara hört talas om på sjörapporten tidigare.

Vi kom iväg en timme för sent, klockan 11 den 1a maj. Stressade och smågrälande, utan att ha sjöstuvat och med hela sittbrunnen full av oömma saker att ta hand om under gång. Fyra stora kulfendrar som skulle tömmas på luft, tampar och segelsäckar och gudvetvad. Inte särskilt sjömansmässigt. Vi hade lätt kunnat ligga hela dagen idag hemma vid bryggan och stuvat klart och organiserat.
Nu ligger vi på Björkö istället. Trötta men glada. Det blåste lite mer än förväntat, 6 – 10 sekundmeter nordlig vind. Vi hade alltså vinden i ryggen och valde att gå utanför de snirkligaste farlederna inomskärs, för motor och med bara genuan (förseglet) uppe. Vi flög fram tyckte vi.
Men vi blev väldigt trötta av blåsten och sjön som gjorde Ellem tung att styra, och när vi lagt till i Björkö hamn för att pausa och fylla diesel gick luften ur oss helt. Meningen var ju att träffa barn och barnbarn och vänner i Långedrag, men vi orkade inte ge oss ut igen. Och i Långedrag är det kallt och blåsigt i gästhamnen med nordlig vind.
Sigge är väldigt nöjd med att vara förtöjd. Han har glömt bort att han är en morsk skeppshund och flåsar och darrar när det lutar och kränger. Men han vänjer sig snart.

Det här blogginlägget ser kanske lite konstigt ut. Nämnde jag att vi inte är riktigt klara med internet och data ombord? Men vi kom i alla fall iväg.