Återhämtning efter flodfärden igår. Tvätta båt, skriva jobbrapport, cykelutflykt, läsning, festival i den lilla närbelägna staden. Vilken tur att den inträffade just idag, Rotarys årliga matfestival med musik, massor av restaurangtält och hela stans befolkning på festhumör med vinglas i händerna. Man köpte matpolletter i entrén och hade på så sätt ingen aning om vad någonting kostade. Små monopolpengar av plast för 400kr byttes mot blodig biff, ostron, lufttorkad skinka, små goda munsbitar ost och jag vet inte allt. Två ostron kostade två plastpengar, det kan väl inte vara så dyrt?

Våra hopfällbara cyklar är det näst bästa vi skaffat, efter AIS.  I fortsättningen får de bo fastsurrade uppe på däck. Vi använder dem så ofta att det blir för tröttsamt att stuva dem i lastrummet under durken. Sigge är inte förtjust i sin kärra, men han begriper inte sitt eget bästa. Fast han slapp följa med till matfestivalen, då fick han stanna kvar ombord.

När vi kom tillbaka var det ganska sent, och inne på marinans klubbhus stod glädjen högt i tak. Vi mötte hamnkaptenen på bryggan, med handen i ett stadigt grepp om byxlinning och bälte i ryggen på en överförfriskad farbror som var tre gånger så stor som hon. Han var inte betrodd att själv ta sig ombord på sin båt förstod vi.

”Tänk om man kunde hitta en hamn med en sån hamnkapten”, viskade Odd med vördnad i rösten. ”Då skulle man kunna åka ifrån båten ett halvår utan att låsa den ens.”

Dagens storkbild är från cykelturen där vi också hittade den här lådan med ägg, färsk mynta och körsbär utanför en gård. Lägg pengarna i burken. Den sortens säljknep som jag faller för direkt.

Två timmar medströms i rasande fart på floden Waal är vad vi kommer att minnas från idag. Plus den ljuvliga ankomsten till Jachthaven Boxmeer i en liten, liten insjö mitt på landet flera timmar senare på kvällen. Näktergalen har just börjat knäppa och flöjta.

Tio knop kanske inte uppfattas som särskilt fort av alla. Men när båten bara gör sex knop för egen maskin och resterande fyra är flodens eget tryck i aktern känns det ganska okontrollerat. Plus att vi mötte jättelika pråmar var femte minut, varav flera låg i omkörning av varann. Den största var 176 meter lång. En del blåskyltare kunde vi hålla oss undan genom att gå utanför de röda farledsprickarna, men ett par gånger blev vi tvungna att korsa Waals upprörda vågor och möta pråmarna på fel sida i de snävaste kurvorna.

Det vanligaste vi sagt till varann idag är: ”Herregud vilken tur att vi installerade AIS!” Tack vare det ser vi alla mötande pråmar som små lysande trekanter i plottern långt innan vi möter dem. Man kan klicka på symbolen på skärmen och se hur stort fartyget är, hur fort det går, mm mm. Ingen pråm dyker upp som en överraskning i en flodkrök.

En annan välsignelse som Odd fixat idag är en backspegel vid förarplatsen. Han har varit motsträvig länge, en backspegel är nämligen inte båtmässig. Men när man kämpar med att styra med eller mot strömmen och samtidigt måste koncentrera sig på mötande pråmar finns inte marginaler att vända på huvudet och titta bakåt. Det är inte roligt att upptäcka en omkörande hundrameterspråm först när man hör bogsvallet några meter bakom sig. Lyckligtvis var det Odd som körde när det hände. Annars kanske backspegeln inte hade kommit på plats lika fort.

Idyllen när vi under viss dramatik tagit oss av flodmotorvägen och slussat in på Maas-Waal kanal. Dofterna, koltrastarna. Kossor och flockar med mörka små ponnies. Överallt fiskande gubbar med sina tält. Lyckan när vår utvalda natthamn otippat visar sig vara den hittills mysigaste. En båtklubb mitt ute i ingenstans, med vänliga människor som tar hand om oss när vi lägger till 21.30. Bjudskålar med lakritskonfekt hos den kvinnliga hamnkaptenen. Vi har redan bestämt att vi stannar här en dag extra och fortsätter till Maastricht tidigt på måndag.