”Vites Madame, vites, vites!” Lieges – Wanse 5 juni.

Vattenvägen söderut från Maastritch genom Belgien är deprimerande. Spöklika övergivna industrier med jättelika byggnader, höga kajer, fientliga inhägnade områden med cisterner fyllda av svavelsyra och pyramidstora högar av kol eller grus. Dessutom ösregnade det och blåste hårt och kallt.

I den första belgiska slussen blev vi tillsagda att vänta vid en hög kaj där vi bara kunde få en fästpunkt. Vi la fast i mittknapen, vilket givetvis var en miss, vi borde ha lagt två linor till ringen i kajen, en från fören och en från aktern. Pråmen som lämnade slussen drog på ordentligt när den passerade, det small till och där gick den mittknapen all världens väg. Skruvarna drogs rakt upp genom sargen. Sen blev det bråttom in i slussen, det fanns inga flytande pollare och pråmen vi slussade med och låg tätt bakom körde propellern genom hela lyftet som var det högsta hittills. Det var en riktig mardröm. Candida, vi glömmer dig inte!

Vi var så lättade när vi äntligen kunde lämna slussen att vi glömde klarera in i Belgien. Det måste man göra. Just nu är vi illegala invandrare. Så nu undrar jag om vi blir utsläppta i Dinant? Eller om de kommer att tvinga oss att köra tillbaka till Maastritch och slussen där, för att göra om och göra rätt?

Det där med franskan kom lite plötsligt också. Slussrösten i VHFradion pratade inte engelska. Jag var inte beredd, trodde engelska skulle funka i Belgien. Skrev snabbt en fusklapp men vad hjälpte det när jag inte fattade vad jag hörde? I nästa sluss blev det riktigt kaos. Två stora pråmar låg och väntade utanför, en låg inne i slussen. Jag ropade upp på min bästa skolfranska som inte använts på fyrtio år, och möttes av en upphetsad kaskad. Så småningom förstod jag att vi skulle skynda oss in i slussen, förbi de två väntande bjässarna (Candida var en av dem) och ta plats bakom den inneliggande pråmen. ”Est-ce que je peut entre dans l’ecluse? Oui ou non?” Pep jag. ”Oui Madame, mais vites, vites Madame!!”

Efteråt sa Odd att det var bra att vi fick blåst ur turbon. För övrigt är jag riktigt stolt över att jag faktiskt gjorde mig förstådd, bådei slussarna och här hos hamnkaptenen i lugna, fina Wanse. Om vi lyckas lämna Belgien ska det nog gå hyfsat att klara sig i Frankrike, vad språket beträffar.

Full fart under hela slussningen